Under årens lopp har man lärt sig att man måste ta chansen när den dyker upp, man måste våga och satsa för att vinna som dom säger.

Så förut när jag åkte buss från Stockholm till Örebro sätter det sig en oerhört söt tjej bredvid mig, tyvärr har jag aldrig varit bra på att inleda ett samtal med en främmande människa men som sagt, man måste våga.

"Hej, ehm..ehm..det är ju tråkigt det här med snön, alltså..att den smälter."

Tjej: "Mm...ehm visst."

Pinsam tystnad uppstår följt av ett uppenbart fejkat telefonsamtal då hon tydligen måste be busschauffören att öppna dörrarna samtidigt som hon hoppar ur bussen i farten.

Nu tänker ni väl säkert att: "0j, sådär dåligt kan det ju inte gå!" Och ja, ni har rätt, det där hände såklart inte men jag önskar nästan att det var det som hände istället för det som egentligen hände:

Jag satt och tittade ut genom fönstret på bussen när den oerhört söta tjejen kommer fram och frågar om platsen bredvid mig är ledig. Jag ler och säger visst, hon sätter sig och det är inget mer med det.

Här hade jag önskat att historien var slut.

Efter ett tag så börjar jag känna den här, som det så fint heter: "spänningen" mellan oss två och känner att det är dags att säga någonting.

Jag tänker och tänker. Allt jag tänker på att säga låter dåligt men försöker övertala mig själv att det spelar egentligen ingen roll vad jag säger bara vi inleder ett samtal. Tiden går, jag blir irriterad över att jag är så mesig och tillslut så ger min hjärna upp, tar saken i egna händer och bestämmer sig för att använda sig utav ett av de enda sätten jag absolut inte hade tänkt på för att börja prata med henne, jag börjar nämligen blöda näsblod från ingenstans.

Nu vet jag inte om ni har upplevt just det här men för er som inte har det kan jag ju berätta att den såkallade spänningen och magin försvann i samma ögonblick som jag blev tvungen att fråga henne om hon hade en näsduk samtidigt som jag höll i min näsa och desperat lutade huvudet så långt bak och högt upp i luften jag kunde.

Resten av bussresan spenderades med tankar på hur livet som ensam resten av livet skulle kännas.

Nu är historien tyvärr slut.