Tre förväntansfulla unga män med en engångsgrill, ett paket korv med tillbehör och sex stycken tändstickor begav sig alltså ut på ett äventyr. Eftersom vi inte riktigt planerade det här så noggrant så åkte vi hemifrån runt halv tre, så själva äventyret varade bara i cirka två timmar. När vi kom fram till Själsö mötte vi bil efter bil som var på väg därifrån, vi kom fram till att det var de familjerna som hade planerat sin utflykt.

Några familjer var dock kvar när vi kom, de tittade besvärligt på oss och funderade antagligen på om vi hade blivit tvingade av våra föräldrar att åka hit efter lite för mycket tv-spelande. De här familjerna hade filtar, termos med kaffe och små fina klotgrillar med sig. Det hade inte vi.

Bror och W var grillansvariga, inte ett helt svårt jobb när det handlar om en engångsgrill kan tyckas, men med enbart sex tändstickor till vårt förfogande samt att det blåste rätt kraftigt så kan tändningen av grillen jämföras med en desarmering av en bomb i ett MacGyver-avsnitt eftersom vi på sista försöket när alla stod tätt, tätt runt omkring grillen lyckades tända den. Det följande segerjublet uppmärksammades med fler besvärliga blickar.

Efter att noga ha följt Leif Mannerströms korv med bröd recept så njöt vi av maten och den vackra utsikten. Nu vet jag inte vad ett accepterat utflyktsbeteende är i dagens samhälle, men om familjernas barn får skrika oavbrutet bara de gör det på egen hand och lite närmare oss än deras föräldrar, då väljer jag att se det som en krigshandling som kräver ett modernt försvar värdigt 90-talisternas tekniska kunnande. Vårt försvar bestod av en portabel högtalare med SHM – Greyhound på hög volym. Ännu mer besvärliga blickar? Ännu mer besvärliga blickar.

Det var lite då vi kände att det var dags att åka hem.

Jag säger det till mig själv varje gång, för jag vet om hur det blir annars. Det växer från att vara någonting litet och enkelt, till ett heldagsprojekt där man egentligen borde anställa både en projektledare och några experter utifrån som kan komma med förslag på hur man lättast löser situationen samt några som utför själva arbetet.

Ja, jag pratar givetvis om att städa.

Varje gång man har städat hela huset (vilket jag kommer få oerhört mycket skit för av mamma när hon läser eftersom jag, eventuellt, aldrig och liksom inte ordagrant har städat precis "hela" huset utan mer specifikt bara mitt rum.) så tänker jag så: "nu städar jag lite i taget, så jag slipper städa lika mycket på samma gång igen"

I alla fall, det är söndagsmorgon och jag väcks av ett hemskt ljud. Skulle man filmat mig, skulle man med största sannolikhet kunna använda filmen i forskningssyfte om hur människor reagerar likadant som rädda katter i just den här specifika situationen.
Jag vaknade nämligen upp utav ljudet av en dammsugare. Spärrade upp ögonen och drog blixtsnabbt täcket över huvudet, tills jag insåg att det förmodligen inte var det bästa av gömställen.

Började tänka rationellt. Men det är egentligen en diskussionsfråga det där eftersom jag med "rationellt" menade att jag tänkte på att öppna fönstret och klättra ner för stupröret.
Vi hade förresten en kattunge som ramlade ner från samma fönstret och landade i stupröret för länge sen, men kom ihåg att det inte alls var så briljant som jag "rationellt" hade tänkt ut.

Så nu ligger jag här, jättehungrig och numera dessutom med lite dåligt samvete för vår gamla kattunge också (viktigt att påpeka att den klarade sig helt utmärkt), jo, jag ligger här för jag vet precis vad som väntar mig när jag går ner.

Det är alltid samma sak.

Hon säger till mig att jag inte får anställa någon projektledare, inga experter utifrån och inga som gör själva arbetet heller... Jag måste städa själv, hon säger det varje gång.

Och dessutom så säger hon att hade jag städat lite hela tiden hade det här aldrig hänt.

OCH DET VET JAG JU!!!

Ni vet när man blir sådär förvånad som bara ett barn kan bli när det står och kollar med stora ögon på sin korv som ligger där på marken, sen kollar barnet på korvbrödet i handen med ännu större ögon och kollar sedan på sin mamma med en: "Men va fan mamma, jag höll ju den precis som du sa att jag skulle hålla, nu fattar jag fan ingenting här." blick med ögon så stora att de ser ut som om de snart ska ramla ur.

Så förvånad var det ingen på hela tågstationen som blev när dom ropade ut i högtalarna att tåget var försenat.

Att köpa skor för mig är ungefär som att vara 119 cm på Gröna Lund, man får vara där och kolla på när alla andra skrattar och har kul men man är för kort för att få åka någon av de roliga attraktionerna själv.

Jag har nämligen storlek 40 i skostorlek, eller egentligen i skor med små storlekar, annars passar 39 också.

När jag var i Stockholm en gång för något år sedan och frågade en vacker kvinna i sina bästa år om de hade skorna jag hade prövat fast i storlek 39 istället så tittade hon på mig och sa kort och gott: "Ojdå." och gick iväg.
Hon kom tillbaka med ett annat par skor och sa: "De här de enda skorna vi har i den storleken." Kort tystnad. "De är från barnavdelningen."
"De har kardborreband?" Sa jag.

Det var en traumatisk upplevelse i mitt liv.

Hur som helst så skulle jag köpa skor igår, och det gick ungefär som vanligt. Väldigt dåligt, väldigt länge alltså. Men tillslut hittade jag och A en butik som såg ut att ha vägrat följa med resten av världen in i 2000-talet. Åkes skor hette den.

Vid tidpunkten vi hittade Åkes skor hade vi varit på stan i flera timmar och köpt på oss massor med andra grejer, det är inte det att jag försöker få oss att framstå som några svenska Hollywood fruar här, nej absolut inte! Det var nämligen så att vi testade en produkt som heter "foot warmer" innan vi gick på stan, man lägger ner tunna sulor i skorna så att de blir varma i upp till fem timmar. Och det blev varmt, i mina tankar vill jag påstå att det förmodligen är så det känns att gå på glödande kol men jag chansar på att det är en lite eventuellt överdriven tanke.

Det är en grym idé, "foot warmer" det är det. Men när man är på stan och ska köpa skor är det kanske inte det mest genomtänkta man kan göra. Stackars Åke ändrade nämligen ansiktsuttryck och ryggade bakåt när jag tog av mig mina skor. Det luktade inte hallon.

När jag frågade om han hade storlek 39 istället såg jag hur Åke tänkte efter hur sådana små fötter kan utsöndra så mycket förorenad luft på en gång. Så jag försökte snyggt lägga in kommentaren: "har du testat "foot warmer" eller?"

Det hade inte Åke.

På begäran av en kär vän som ville ha mer bilder och mindre text så bjuder jag på mina kompisar A och T!

”Alltså nej, nu får du lugna ner dig för du fattar ju inte. Vi har haft ett snöbollskrig hela veckan. Jag och T alltså, han som står och pratar med din kompis där borta. Och du är ju precis som jag, en man och jag kan se att du är en sådan person som inser vikten av att inte förlora ett snöbollskrig, det handlar ju om så mycket mer än bara att kasta snöbollar på varandra. Det är prestigefyllt och den som ger upp först måste faktiskt diska också. Och det vill jag ju inte”

Samtidigt på andra sidan hos T.

”snöbollskrig, det handlar om ett snöbollskrig!”

Tillbaka till A.

”Ni leker ju säkert snöbollskrig ibland ni också, och jag ser ju på dig att du är den som alltid vinner för du är ju lite större än de andra. Säkert lite bättre också.”

Hos T.

”Snöboooooolllssssskrig!” säger jag ju.

Hos A.

”Vill du förresten veta hur man gör den perfekta snöbollen?”

Hos T.

T: ”S-N-Ö-B-O-L-L-S-K-R-I.G, säger jag ju!”

Polisen hos A till polisen hos T: ”Pratar din kille om något gammalt snöbollskrig?” Den andra nickar och säger suckandes: ”Okej, ni kan gå hem, men ge fan i att kasta snöbollar på varandra utanför krogen igen.”

På båten finns det alltså en leksaksbil, inte en sån där leksaksbil som man har i handen och låtsas att man kör runt med, utan en sån där som är stor när man själv är liten, som man sitter i och faktiskt kan köra runt med på riktigt.

Anledningen till att jag vet om det här är att jag runt åtta tiden imorse gjorde mitt yttersta för att försöka sova lite grann när någon helt plötsligt kör in i min stol med en lätt krock.
Jag vänder mig om och tittar på den lilla killen med en: "Nu lägger du i backen och kör r-u-n-t stolen innan du måste ta reda på vad för slags försäkring din bil har!" blick.

Nu är jag ju inte helt hundra procent säker på att han förstod att det exakt var det här jag menade med min blick även fast jag hoppas det. Han kan ju inte ha varit äldre än 3-4 år, men jag är rätt säker på att han hur som helst besvarade den med en: "Du kompis, min pappa är mycket bättre än din pappa, så det så!" blick, sen verkade det som om han bestämde att diskussionen i och med det oövervinneliga argumentet var avgjort.

Han backade och körde vidare, och alltså, vi pratar ju inga formel-1 hastigheter såklart eftersom det inte är en bil med en riktig motor utan man får liksom ta fart själv med fötterna, annars hade jag nog haft sämre samvete när jag knappt kunde låta bli att skratta när han lite senare körde in i sin yngre syster med en nästan obetydlig hastighet men hon föll ihop som om alla ben i hennes kropp hade slutat fungera.

Jag kan fortfarande inte vara helt säker på att den lilla killen såg eller förstod min: "Hörredudu kompis, vems pappa är bäst nu då?" blick när hans pappa kom och tog båda barnen under varsin arm och gick därifrån.

Men jag hoppas det.

Den hånar mig, semlan alltså.
Varje gång jag öppnar kylen ligger den där och tittar på mig. Det känns som om den kan se på mig att min promenad blev ett misslyckande och det känns som om den skrattar åt mig varje gång jag kollar på den för det.

Vet inte om det här är en vanlig sak människor gör eller om det bara är jag men när jag är uttråkad hemma så går jag till kylen och kollar vad som finns i den. I det här fallet är det massa GI-tjafs och så den där semlan.

Och så går det en stund.

Sen går man tillbaka och öppnar kylskåpsdörren igen med hopp om att det ska ha hänt någonting spektakulärt där inne som kommer förändra resten av dagen. Föga förvånande har det ju såklart inte gjort det.

Jag gör om det här ett par gånger och misstänker att jag antagligen hade varit den sämsta och tråkigaste deltagaren i Big Brothers historia när jag går till kylen, öppnar, tittar, konstaterar, stänger den igen och nickar helt odramatiskt för mig själv att det inte hade hänt något. Den här gången heller.

Semlan fortsatte såklart att håna mig varje gång jag öppnade dörren, som om den visste att jag hatade den och njöt av att se mig lida låg den där och bara låg.

Ni som är lite uppmärksamma märkte nog att jag skrev låg på slutet, och det är av den enkla anledningen att den inte ligger där längre. Jag gav upp och åt tillslut upp den, men den får faktiskt ta att skylla sig själv när den håller på sådär.

Den enda slutsatsen jag kan dra av allt det här är väl egentligen att jag måste skaffa mig en hobby.

Igår åt jag en semla precis som alla andra i Sverige också gjorde. Så imorse tänkte jag att idag ska jag gå på en promenad, som kompensation liksom.

Och det är inte det att jag hatar att promenera, det är ett lite starkt ordval, det är mer det att jag verkligen hat..nej förlåt, ogillar det. 

Hur som helst så satte jag på mig alla kläder, när jag var klar såg de ut som om jag var den enda personen som inte hade fattat att Gotlands högsta punkt bara är 82 meter över havet och helt allvarligt tänkte åka skidor på den här ön idag.

Med kläder som var redo att klara av en istid men med en nästan obefintlig motivation kom jag ungefär till grinden innan jag bestämde mig för att gå hem igen.

Det blev en promenad på ca 20 steg. Det är jag ju inte riktigt helt nöjd med och jag tror till och med att jag brände mer kalorier när jag satte på och tog av mig alla kläder än när jag gick själva "promenaden".

Det som gör allting sådär extra jobbigt och får mitt samvete att önska att jag iallafall hade gått en liten bit till är ju det faktum att jag precis har hittat en till semla i kylskåpet. Men jag kan ju alltid gå imorgon igen, vi får se.

Jag var inne på Ica idag igen och skulle precis betala, samtidigt som jag var mitt uppe i en tanke om att alla som röstade på Sean Banan i melodifestivalen borde få indragen rösträtt i riktiga val så avbröts jag av:

Kassörskan: "Schyssta lökar, Alexander!"

Jag: "Va?", kollade neråt och hann tänka en massa oklara tankar innan jag såg att det inte alls hade växt ut någonting där och att allt var precis som det skulle.

Kassörskan: "Ja, det hade ju varit mycket roligare om hon hade sagt
"schyssta lökar" istället för "här var det lökigt idag."

Jag kopplade bort Sean Banan för en stund men gjorde en mental anteckning om att jag inte var klar med honom riktigt än, tänkte efter lite och började skratta.

Jag: "Haha jahaa, nu hänger jag med! Du har rätt, hade varit mycket roligare."

Har helt klart en ny favoritkassörska nu!

-----------

För er som inte hänger med, läs inlägget innan!

Okej, så jag har 1,5 kg nötfärs hemma. Efter att inte helt frisk ha kämpat mig igenom en dag på jobbet, är jag nu hemma igen. Mycket tack vare min överblivna Thailandsalvedon i sina läskigt små gröna kapslar som ser ut att lika gärna kunna innehålla någonting som skulle ha varit en enkelbiljett till det där rummet som alla vet om på flygplatsen men ingen någonsin vill besöka. Så planen var att snabbt och enkelt laga spaghetti med köttfärssås och sedan lägga mig i sängen, vila och göra absolut ingenting.

Så blev det ju såklart inte. Och varför inte då?

Jo… för att i vårt skafferi finns det nämligen: Matvete, Bulgur, Kamutvete, Couscous och Quinoa. Och letar man lite längre in så upptäcker man att vissa av de här ”låtsasgrynen” eller vad man ska kalla dem för, även finns i fullkornsvariant.

Längst in i vårt skafferi, och nu menar jag verkligen längst in, hade jag kunnat komma längre in hade jag förmodligen trampat rätt in i Narnia, därinne finns det till och med en gammal vattenflaska med ökensand från Egypten.

Det finns alltså på riktigt ökensand från Egypten i vårt skafferi men inte spaghetti.

Tar ett par djupa andetag och funderar på vilket ”låtsasgryn” jag ska ta istället när telefonen ringer.

Jag: ”Hej, det är Alexander.”

Mystisk äldre dam: ”Hej, jag heter .. och såg din annons om att du söker lägenhet i Västerås, nu är det såhär att jag delar lägenhet med min mamma, eller nej alltså jag gjorde, hon gick tyvärr bort nyss.”

Obekväm tystnad, eftersom jag blev ställd och inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta samtalet.

Mystisk äldre dam igen: ”Jo, så jag tänkte att du skulle kunna bo i hennes rum. Men vi bor ju inte riktigt i Västerås, (mumlar för sig själv: ”Oj, nu sa jag vi…”) nej, jag bor ungefär 10 minuter utanför staden med buss, rätt så ensamt är det här, ensamt men mysigt.”

Jag: ”Ja, alltså… det låter spännande och mysigt och sådär men vill ju helst ha en egen lägenhet, och helst i Västerås.”

Mystisk äldre dam: ”Ja det förstås, men det ingår tv också, och så kan vi säkert laga mat tillsammans, det hade ju varit trevligt och underlättat för oss båda två.”

Här funderade jag ett kort ögonblick på ifall jag skulle fråga henne om det måhända fanns någon form av riktig pasta eller spaghetti i hennes skafferi, men beslutade mig för att hålla det för mig själv.

Jag: ”Jo såklart, det hade ju varit bra, men du, jag måste tänka på det, jag ringer upp ifall det skulle vara intressant.”

Ytterliggare ett djupt andetag, där fick jag för att jag la ut mitt telefonnummer på Blocket då.

Efter lite överläggande bestämde jag mig tillslut för att åka till Ica och köpa spaghetti. Kommer dit, går in och kommer på att jag måste ha lök också. Funderade på ifall kassörskan skulle säga någonting kul, i stil med: ”Här var det lökigt idag!”, så gick till kassan och köpte två lökar för 5 kr. Kassörskan sa till min besvikelse ingenting… och så åkte jag hem.

Väl hemma kommer jag på hur dum jag är som glömde bort spaghettin bara för att jag tänkte se om kassörskan skulle dra något jävla skämt eller inte. Gav upp, la mig i sängen och nu ligger jag här, slutkörd och utan mat och det jag egentligen vill ha sagt är nog att ni tjejer som säger att det inte är synd om killar när dom är sjuka.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Jag är en person som inte alltid tänker innan jag pratar. Och är man en sådan person så blir det fel ibland.

MS är en kombination av fotbollsspelaren Lionel Messis teknik och 100 meterslöparen Usain Bolts snabbhet när det gäller att rätta vissa av mina mindre briljanta meningar, bara idag har jag bland annat fått stå ut med:

Jag: ”Läste i DN att Moderaterna vill att invandrarna ska bli mindre.”

MS: ”Jaha spännande, ska dem införa en maxgräns på 165 cm eller?”

Jag: ”Nej men, ååh...”

Och:

MS: ”Du gillade ju inte dokumentärer?”

Jag: ”Jo, eller nej... alltså, det är ju skillnad på en bra och en dålig dokumentär!”

MS: ”Precis som det är skillnad på ett bra och ett dåligt argument?”

Jag vet inte om det här är anledningen till att jag inte kunde sluta skratta när jag var inne på blockets hemsida och letade efter en lägenhet i Västerås och hittade en med beskrivningen:

”I hyran ingår lägenheten.”

----------

Stort tack till August Ejnarsson för den nya headern!