Spillde ketchup på mina shorts idag och på min skjorta igår. Hade mamma varit här hade det varit lugnt, hon hade såklart suckat först och skakat på huvudet som hon alltid gör, för jag är nämligen hopplös och spiller alltid.
Men sen hade hon ställt sig och fixat ihop något hemligt fläckborttagnigsmedel som bara mamma kan och ett litet tag senare hade mina kläder varit som nya. Nu kommer shortsen och skjortan ligga i tvättkorgen tills ketchupfläckarna har etsat sig fast såpass mycket att dom tillslut kommer deklarera kläderna som sitt eget land.

Så att, det jag indirekt försöker säga är att mamma är den personen som alltid löser det jag inte kan. Personen som gör att jag aldrig behöver bryta ihop för jag vet att har jag ett problem så ringer jag till mamma.

Hon är personen som lät mig flytta hemifrån när jag var femton år gammal, hon var förmodligen vettskrämd då. Det var hon nog. Jag kunde ju inte ens koka potatis. Men hon visade aldrig det. Hon trodde på mig. Hon är personen som har skickat sms och sagt att hon har satt över pengar till mat och avslutat med ett hjärta och en smiley när hennes egna kylskåp har stått ekande tomt under den hårdaste perioden i våra liv.

Jag har henne att tacka för så mycket att jag egentligen känner att det inte riktigt går att beskriva med ord, men nu i efterhand är hon nog rätt nöjd med att hon lät mig flytta såpass tidigt ändå. Det gick ju bra.

Nu kan jag ju faktiskt koka potatis. Och jag har mamma att tacka för det.

Grattis på morsdag.