Igår fick jag reda på att jag hade blivit nominerad till en av årets medarbetare på mitt jobb.

Nu tänker ni säkert: "Oj, nu skryter han bara en massa här". Och visst, jag hade förstått er om det inte vore för den lilla detaljen att jag inte har något jobb just nu.

Jag sa nämligen upp mig i oktober, planen var att fly verkligheten några månader i Asien och vägra bli vuxen. Det gick bra. Sen skulle jag börja plugga och ta tag i mitt liv igen när jag kom hem. Det gick mindre bra. 

Kom nämligen inte in på det jag ville så nu sitter jag här istället och tittar ut över havet från mitt fönster, havsutsikten är helt klart ett plus. Att det egentligen inte är mitt fönster utan mammas är helt klart ett minus.

Det är en hård omställning att gå från att ha bott själv när man var 16 år och började gymnasiet till att vara 22 år och inte längre göra det.

Igår körde jag mamma till hennes osteopat (som en naprapat ungefär, likheterna är större än skillnaderna.) väldigt tidigt på morgonen, inte tidigt för en vanlig människa men för en människa som liksom spenderar dagarna på avbytarbänken och hejar på dom andra som är ute på planen och anstränger sig, istället för att anstränga sig själv och inte riktigt är behövd så var det extremt tidigt. Hur som helst, när vi hade kommit halvvägs så ringer mammas telefon och det är osteopaten som säger:

"Hej Ann! En Ann har en tid bokad idag men jag såg fel och det är inte du Ann utan en annan Ann med ett annat efternamn men jag trodde att det var ditt namn Ann och jag ber om ursäkt... Ann."

Och just då, i ett trött förvirrat tillstånd så kände jag att jag började tveka lite på mitt livsmotto:

"Det löser sig" och alla som känner mig väl vet att då, då är det illa.

Det är i alla fall vid sådana tillfällen i livet som det känns extra skönt att njuta av bedriften att bli nominerad till en av årets medarbetare på ett jobb med 20 butiker runtom i Sverige även fast jag inte längre jobbar där.

Tack J för nomineringen, värmde upp en annars kall dag i januari.

Konversation mellan mig och trevlig äldre dam idag:

Damen: "Ska du verkligen ställa minibussen där borta, kan du inte backa in den här?"

Jag: "Mjo. Alltså, jag är inte så bra på det här med att backa minibussar."

Damen: "Okej, märkligt, för alla riktiga män kan backa med både släp och minibuss!"

Jobbig tystnad.

Damen igen: "För du är väl en riktig man, eller?"

Mina tankar: "Fan, fan, fan, fan och fan! Nu har jag ju inget val direkt.."

Jag: "Det är klart jag är det! Vad tror du om mig egentligen, backar (i mina tankar: den där jävla) minibussen hit då."

Backar, kör nästan in i rabatten, kör fram igen. Upprepar detta tre gånger tills hon kommer fram och öppnar bildörren.

Damen med ironisk röst: "Vill du ha hjälp?"

Jag: "Nej, jag är bättre än den här bilen, tro fan inte att den ska få komma här och tro att den kan ta ifrån mig min manlighet bara sådär!"

Damen: "Okej, okej! Även om det inte ser ut som det så vet du väl att det är du som kör bilen?"

Tystnad.

Jag, mumlandes: "Mhm, jo..."

Lyckas tillslut backa in den där hon vill att den ska stå och jag säger nöjd: "Sådär ja. Det gick ju som på räls!"

Damen: "Mm.. visst, hade det gått på räls så hade till och med ett tåg från SJ kommit fram snabbare..."

Jag hade ingen bra comeback på den.

Precis lika självklart som alla vet att personer som skriver "jag älskar långpromenader" i en kontaktannons ljuger...

...Precis lika självklart känner jag att jag inte tror på folk som säger att dom älskar att ha träningsvärk.

För nu är det så här va.

Igår var jag på gymmet för första gången på ungefär tre-fyra månader. Innan dess gick jag och tränade fem, sex gånger i veckan i ungefär ett halvårs tid, på sommaren fyra, tre...om man ska ha lite självinsikt så ibland kanske bara två gånger i veckan men ändå.

Tänk er Bambi på hal is fast i en skräckfilmsversion där Bambi ramlar igenom isen men tillslut kämpar sig upp igen med hjälp av sina absolut sista krafter, lite så kände jag när jag skulle gå och lägga mig på kvällen efter mitt första gympass.
Jag somnade och tänkte att allt var frid och fröjd precis som Bambi skulle ha gjort för att hämta nya krafter.

I skräckfilmsversionen hade nog tyvärr Bambi blivit skjuten i sin skönhetssömn och så kände jag mig också, jag vaknade nämligen upp mitt i natten och hade ont i hela kroppen. Jag hann tänka på en rad olika hemska sjukdomar innan jag fattade att det var träningsvärk och hur jag än vände och vred på mig så gjorde det ont någonstans i kroppen.

Dessutom kändes det lite som "ta två, betala för tre"
För hur det gick till att jag bara tränade två muskelgrupper men fick träningsverken i resten av kroppen på köpet överlåter jag till någon mer kunnig person att svara på.


-------------

Förlåt för att jag drog in Bambi i det här.

Ni vet när man är helt ensam hemma, man har tvättat händerna i varmvatten för att man inte ska frysa, masserat fingrarna för att få upp rörligheten, lagt sig tillrätta och jobbat upp rätt stämning, kopplat i hörlurarna så ingen granne ska behöva höra på, persiennerna är nerdragna och precis när man har börjat så dör batterierna...

...I Xbox kontrollen och så var den söndagen förstörd.

Ni vet han den där gängmedlemmen som sitter inne nu.

Han som började sin kriminella karriär genom att alltid ta nio köttbullar när man egentligen bara fick ta åtta, han som alltid provsmakade godis på Ica även fast han redan visste hur det smakade, han som skyllde på att hans hund hade ätit upp hans läxor, han som alltid cyklade utan hjälm och han som alltid struntade i säkerhetsbältet i bilen.

Mm, han ni vet.

Så kände jag mig i alla fall förut när jag var inne på Intersport och testade nya skor i Team sportia strumpor!

Förut idag så pratade P och D om någonting kul som jag tänkte att det här måste jag skriva om sen, tänkte också att man kanske skulle skriva upp det så man inte glömmer bort vad det var men sen tänkte jag att jag har absolut ingenting annat viktigt i mitt liv att hålla koll på just nu så en enda sak kan jag ju komma ihåg...

...men nu har jag ju (inte helt oväntat kanske) glömt bort vad det var för någonting dom pratade om.

Jag och P har spenderat helgen i Stockholm hemma hos D och August Ejnarsson (som ville ha cred för att han kom på det nya namnet på bloggen så han får det nu!)

Jag gillar att va i Stockholm men tror tyvärr inte att Stockholm gillar mig.
Jag har aldrig riktigt lärt mig att göra det stockholmare överlag gör bäst när dom är ute bland folk, nämligen titta ner i marken och gå så snabbt framåt som möjligt utan att gå in i andra människor som går precis likadant. Istället går jag nyfiket omkring och kollar på varje person i mitt eget tempo.
Jag är liksom den felande länken i ett annars dystert men perfekt system och dessutom känner jag mig lite som den där bilisten som kör 70 på en 90 väg som alla alltid skriker på.

En annan anledning är att det finns många rulltrappor i Stockholm. För en normal människa är det här inget problem, det är ju skönt att slippa gå uppåt och neråt men jag är ju tyvärr inte definitionen av en normal människa för jag är rädd för rulltrappor.
(Enligt den billiga psykologen Dr. Google så kallas det för en typ av "situationsfobi" och det var tydligen vanligare än jag trodde så man måste inte låsas in eller så för det och det är ju tur i oturen.)
I alla fall så måste jag hålla i mig med båda händerna i varsitt handtag i rulltrappan och hela grejen med "håll till höger så de som har bråttom kan gå förbi" systemet faller samman där med.

Ju mer jag skriver desto mer känner jag mig som ett irriterande datorvirus som egentligen inte gör någon allvarlig skada men som ändå drar ner kapaciteten tillräckligt mycket för att det ska bli sådär irriterande jobbigt.