Har varit på ett ställe som kan beskrivas på två olika sätt idag. Man skulle kunna säga att det är stället där ens bästa drömmar är verklighet, där vuxna blir barn och barn blir lyckliga. Eller så skulle man kunna säga att det är där man på riktigt märker om man har klaustrofobi, är folkrädd och tycker det är värt att stå i kö i fem timmar för att ha kul i fem minuter.
Men jag är jag och den dagen jag skulle beskriva Gröna Lund på det andra sättet och mena det mer än det första, då är jag orolig för mig själv.
Jag var där med O, som noga hade förberett sig genom att läsa igenom vilka olyckor som tidigare hade inträffat där, hon visade till och med en gammal tidningsartikel om det. Men vi klarade oss rätt bra och O var knappt rädd och uppskattade de långa köerna efter, rätt egoistiskt men samtidigt väldigt logiskt tänkande utbrast:
"Det är rätt skönt att stå här och se alla som åker upp komma ner igen, så man vet att dom är oskadda!" när vi skulle åka katapulten/uppskjutet.

Jag skrattade åt O när hon sa att hon hade tagit en åksjuketablett tidigare under dagen. Men nu sitter jag på stationen och är åksjuk.

Som fan. Jag vinglar lite när jag går och min syn är inte riktigt vad den brukar vara. Men det är rätt lugnt ändå för jag smälter in helt okej som en ung vinglande man en lördagkväll i Stockholm. Men, till skillnad från alla andra har jag mitt förnuft kvar, eller ja, det och så har jag suttit och väntat på tåget själv i två timmar nu. Så min hjärna har liksom hunnit tänka alldeles för mycket på egen hand.
Vi skulle väl helt enkelt kunna säga att jag förnuftigt nog har tänkt igenom scenariot att om en ordningsvakt skulle stanna mig för att jag vinglar så skulle jag visa upp mitt åkband från Gröna Lund och liksom visa det för hen. Och peka på det. Så ordningsvakten förstår. Det kan bli så att ordningsvakten här inte alls förstår. Och då måste jag förklara att jag egentligen inte är så bra på att åka karuseller som snurrar runt eftersom jag oftast blir yr och illamående av det. Som när man äter alldeles för mycket godis och får ont i magen, fast det är ju mer gott än kul egentligen men ja. Har inte ordningsvakten förstått mig vid det här laget är det nog kört och då får jag nog följa med till stället på tunnelbanan där ens värsta mardrömmar uppfylls, där dom använder... Kan tåget komma snart eller.

Jaha, så jag har ju alltså haft semester i två veckor och är nu tillbaka i Eskilstuna. Ingenting är som vanligt. Eller alltså okej då, egentligen är allting som vanligt med undantag av precis utanför min lägenhet. Där det har övergått från att ha varit en zon av ett logiskt fungerande regelsystem till dagens fulländade förfärliga anarki.
Jag är en rätt enkel människa som inte blir upprörd över speciellt mycket. Men när man kommer tillbaka och märker att någon under tiden har tagit min parkeringsplats och gjort den till sin egen. Då blir jag arg. Inte sådär jättearg, men ja, lite grann i alla fall.
Jag inser förstås att det är lite samma sak som när två barn bråkar om en, från början rätt ointressant leksak men som blir mer och mer intressant ju längre tid man själv inte får ha den. Det inser jag.
Men det är en principsak nu som jag inte riktigt kan släppa.

Parkeringsplatsen som jag pratar om är alltså inte till min icke existerande bil utan till min väldigt gamla cykel. Ni förstår, det finns fem platser i cykelstället där vi parkerar och grejen med det här, och förmodligen alla cykelställ i hela världen, är att man har lika mycket plats där som man har benutrymme i Ryan Airs flygplatsstolar. Just det. Så lite.
Egentligen är det inte det att någon har "tagit" min cykelparkeringsplats lika mycket som någon bara har ställt sig mellan min cykel och cykeln till vänster om mig så att jag måste gå runt till andra sidan och böja mig över cykeln för att låsa upp den. Egentligen. Men ändå. Vi hade inte det här problemet förut.

Idag kände jag att det var dags att ta tag i problemet som en lite så där lagom arg, lagom ung, lagom svensk och lagom snäll man tar tag i lagom stora problem. Jag ställde mig på hens plats.
Så nu står min cykel där och väntar på att tredje världskriget ska bryta ut.

Och ja, jo. Det hände mer grejer på semestern än det gör just nu, det gjorde det allt.

Jag håller på att flytta, alltså inte flytta som i flytta någonstans, eller alltså jo. Men bara i rymden, men inte riktigt i den riktiga rymden utan den här mer moderna "cyberrymden". Jag tänkte flytta över till www.AlexPOV.se istället.
Men ni som känner mig vet att saker som liksom egentligen inte måste bli gjorda under någon form av tidspress, ja, dom sakerna blir sällan gjorda snabbt, ibland inte alls.
Men jag har i alla fall påbörjat processen även fast jag just nu skulle kunna anmäla mig själv till fuskbyggarna och få vara med på tv, men det hade varit rätt dumt. Att anmäla sig själv alltså. Jag ser Martin Timell och Lennart Ekdal stå där framför mig och ifrågasätta varför jag har valt att sätta upp tapeterna med silvertejp för? Och man hade ju känt sig allmänt irriterad då alltså. Alla vet ju att silvertejp funkar menar jag.

Men ja.. det var bara det.

Var på stranden idag. Vi kom dit väldigt tidigt så det var jag, några kompisar och småbarnsfamiljerna där. Rent energimässigt känner man sig som en koalabjörn på sömntabletter om man jämför med barnen.
Småbarn på stranden, eller som man även skulle kunna säga: "monster" är farliga varelser som lever för att sprida så mycket sand omkring sig som möjligt. P summerade det filosofiskt:
"En zombieapokalyps på stranden hade varit något. Alla bara lufsar fram lite sakta och ingen skvätter sand på en."

Men nu såhär lite senare har vi liksom bytt sida litegrann. Det är inte så lätt som man tror att inte skvätta sand. Det har även medfört att jag har lärt mig att det är mer accepterat när småbarn gör det. En tjugotreåring är tydligen inte söt och gullig och "borde veta bättre". Märkligt. Men men, vi spelade faktiskt volleyboll och nu är det såhär att vi per definition kanske inte är världens bästa volleybollspelare. Eller ja, inte bra alls skulle man kunna säga, det är inte på volleybollplanen vi imponerar på ja.. Någon, om vi säger så. Vilket märktes när P skulle rädda bollen från att träffa några intet ont anade turister som låg och solade, dom hade förmodligen bara hört bra saker om Tofta, tills idag. P räddade bollen från att träffa dom, det gjorde han. Men ni vet när man skojar med någon i skidbacken och gör en jättehård inbromsning så att det flyger snö överallt och alla skrattar för att det är liksom en kul grej. Aa.. Så gjorde han nu också, men det var ingen som skrattade.

Nu är jag frisk igen. Eller ja, frisk och frisk. Jag var ute igår så idag har jag lidit av sådan här huvudvärk som man med åren drabbas av allt oftare, men har haft ett flertal vilda diskussioner med mamma om att jag faktiskt tycker att det är samma sak som att vara sjuk.
Det är tydligen inte det.

Är sjuk igen. Ni vet hur det är när en kille är sjuk. Det är hemskt och eftersom jag är gammal nu så antar jag att det kvalificerar mig att kallas för en man, vilket gör det hela minst tio gånger värre. Det är ungefär som att sitta på ett tåg bredvid två barn som leker med opraktiskt stora dinosaurieleksaker. Vilket jag, förövrigt, som av en märklig händelse, gör just nu. Som om det inte vore nog så är det två sådana dära barn som inte borde få leka med dinosaurier tillsammans.
För barn som leker med dinosaurier kan jämföras med magneter, det krävs en plus och en minusmagnet för att det ska gå bra. Ni förstår att när det är två plusmagneter, eller som i det här fallet, två barn som båda ska vinna och utrota det andra barnets dinosaurie till den grad att mänskligheten aldrig någonsin skulle höra talas om dinosaurier igen. Ja, då är det en evighetslång kamp på liv och död där den enda "stenen i skon" liksom är att ingen går med på att dö, någonsin, nåja. I alla fall i en timme och två minuter till, sen är vi framme.

Det kan vara så att jag är lite bitter för att jag är sjuk, det kan faktiskt eventuella vara så.

Personerna framför mig på tåget sitter och dricker vin. Dom pratar om aggressiva ex, besöksförbud mot, vad jag antar är samma aggressiva ex, skitjobbiga föräldrar och sådant, jag försöker att inte lyssna, det försöker jag faktiskt. Men dom pratar rätt högt. Ni vet sådär högt som det alltid är någon/några som pratar i alla vagnar på alla tåg i alla delar av Sverige, Alltid.

Men det var inte det jag tänkte på egentligen. Nej, för att när jag var yngre, närmare bestämt arton år, så åkte jag tåg från Växjö till Stockholm. Det var rätt mycket folk på tåget så jag slog mig ned bredvid en kvinna i 40-års åldern och förberedde mig på några långsamma, sköna och tysta timmar.

Trodde jag.

Jag hann inte ens sätta i ena hörluren i örat innan hon inledde ett samtal. Jag trodde det skulle bli ett kort samtal, "vad är klockan?"-kort ungefär, men hon pratade på. Hon pratade om hennes barn, vart dom bodde, vad dom gjorde, att hon ägde en Statoilmack förut men att det blev för mycket jobb så nu var hon anställd på samma mack, fast utan att äga den. Eller ja, någonting liknande i alla fall, hon sa så mycket.

Hur som helst.

Klockan var runt elva på förmiddagen, det satt morgontrötta personer på tåget som kämpade i sig torra prästbyrån-mackor och läste sina tidningar när kvinnan bredvid mig ursäktade sig och gick iväg. Det gick en stund, jag började glatt vänja mig vid tanken av att resten av resan skulle vara lugn och pratfri. Men...jag hade fel.
Hon kom tillbaka och såg väldigt glad ut, som om hon precis hade hittat sin drömprins, vilket var jobbigt av så många anledningar. Men mest av allt eftersom hon tittade på mig. Hon satte sig ner, fortfarande tittandes på mig, log och tog fram en vinflaska och två glas.

"Jag blev sugen på vin men jag kan ju inte dricka upp allting själv så vi kan ju dela på den tänkte jag!"

Jasså det tänkte du. Tänkte jag.

Jag satt på stolen närmast fönstret, eller i det här fallet, en fängelsecell med fönster. Jag lovar att Michael Scofield från Prison Break hade sett den här cellen som sin överman.
Och jag var inte så tuff då, jag visste inte så mycket om världen. Så jag tackade ja och tog ett glas vin. Sen pratade vi igen, eller "vi" är ett starkt ord, hon pratade, jag lyssnade och mumlade "Mhmm" till svar. Hon var en sådan person som helt saknade spelförståelse när det kom till sociala sammanhang. Hon var sociala sammanhangs Filippo Inzaghi skulle man kunna säga. Med andra ord, ständigt offside.
Vi drack upp vinflaskan och när vi kom fram till Stockholm runt halv två frågade hon om jag och mina kompisar ville träffa henne och hennes kompisar senare under kvällen på en krog som skulle ha ett bra, känt dansband där och "Shakea lite". Som hon sa och gjorde en märklig dansliknande rörelse med kroppen.

Det ville vi inte.

Träningsvärken i mina ben förklarar, inte alls speciellt vänligt för mig att jag inte ska springa mer. Någonsin.
Den verkar tro att jag har sprungit ett maraton. Men tror inte att en 90 minuters fotbollsmatch med fria, flitigt använda bör tilläggas, byten klassas som ett maraton om jag ska vara helt ärlig mot mig själv.

Så jag hade ju fixat håret innan matchen, det var ju tydligen viktigt. Men en av förmodligen många skillnader mellan mig och Ronaldo är att han spelar inför 60-80 tusen personer på läktaren, varje vecka. På våran match var det.. två stycken icke betalande tappra själar i publiken.

Det gick förbi en liten unge framför vår avbytarbänk, fruktansvärd säkerhet på sådana här toppmatcher bör tilläggas, får nog ta upp det med SVFF faktiskt. Hur som helst. Han frågade vad det stod? 2-2. Sen frågade han vilken division vi spelade i? När vi sa division 7 så tittade han på oss, tittade på det pågående spelet ute på planen, nickade för sig själv och gick tyst vidare utan några ytterligare frågor.

Min insats då?

Jo, alltså, jag var bra på uppvärmningen. Sen blev jag trött.

Står och lyssnar på taggande musik och fixar till håret. Det är jävligt viktigt det där med håret. I alla fall om man kollar på C. Ronaldo! Jag skulle nämligen åka till Stockholm idag och kolla på en korpenmatch av, förmodligen inte högsta kvalité, men det skulle bli kul. Skulle sitta och dricka Zlatanpramens och Falcao'ns under hela matchen och ju längre in i matchen, ju djupare ner i ölflaskan jag kom skulle jag uppskatta den bristande kvalitén mer och mer, eventuellt skulle jag göra en "Sån där fylledansk" och springa in på planen och slå till domaren om det var något domslut jag inte uppskattade. Förmodligen inte. Men det hade hur som helst blivit kul.

Imorse fick jag ett sms från A som frågade om jag kunde vara med i den här supermatchen istället för att se på, då halva laget var bortrest.
Jag spelar ju fotboll rätt regelbundet på hög nivå, brukar avgöra El Classico'n ibland och vinna Cl-Finaler någon gång i månaden. På FIFA alltså men ändå, det är ju nästan samma sak.
Konditionen kan också bli ett problem känner jag. Bor på andra våningen, det är ungefär 20 trappsteg i rätt behaglig lutning, blir lika andfådd varje dag när jag går upp för dom. Och psyket ja.. Ibland blir jag ju faktiskt mentalt utmattad bara av att tänka på vad jag ska skriva i den här bloggen och sådär. Det är nog ingen fördel det heller. Men det är tur att jag är en lugn person.
Har ingen sagt till mig. Någonsin. När det kommer till sportrelaterade händelser.
Det hela började med att jag fick en kvinnlig domare att börja gråta på en innebandymatch en gång. Jag var tolv år då. Det hände en grej. Det är glömt nu.

Så vi kan väl säga att jag inte har de perfekta förutsättningarna för den här matchen. Men håret ser i alla fall bra ut. Det är ju tur det.

Idag är det, bestämt genom noggrann, timslång planering, städdag. Så idag har jag, bestämt genom inte-så-noggrann, minuterslång planering, lagt mig ute i solen istället.

Ni vet hur det kan bli.

Men man kan ju städa på olika sätt, det är ju lite av en definitionsfråga det där. Under tiden jag har legat här ute har jag hunnit sortera om litegrann. Har tillexempel flyttat Facebook-appen till höger om What's Up-appen, blev smidigare så, sen har jag raderat några oanvända appar också. Men kunde inte ta bort "Hitta närmaste Max-Hamburgerrestaurang-appen" även fast jag aldrig har använt den, men man vet ju aldrig. Den kan vara skillnaden mellan liv och död en vacker dag och då kommer det vara jag som är hjälten liksom.

Okej så alltså, den uppmärksamme läsaren har väl redan hunnit dra slutsatsen att det inte händer supermycket spännande just nu. Det är märkligt det där, hade jag bott i USA hade det hänt saker hela tiden, hade flirtat med tjejer, haft stora livsavgörande beslut varje dag att ta ställning till, varit i kontakt med fel personer och sådär. Det har jag sett på "the O.C" i alla fall.

Aja, ska städa bort lite vit hy och ersätta med brun hy nu, för det är fint väder här.

Hörde att det regnade på Gotland.

Spillde ketchup på mina shorts idag och på min skjorta igår. Hade mamma varit här hade det varit lugnt, hon hade såklart suckat först och skakat på huvudet som hon alltid gör, för jag är nämligen hopplös och spiller alltid.
Men sen hade hon ställt sig och fixat ihop något hemligt fläckborttagnigsmedel som bara mamma kan och ett litet tag senare hade mina kläder varit som nya. Nu kommer shortsen och skjortan ligga i tvättkorgen tills ketchupfläckarna har etsat sig fast såpass mycket att dom tillslut kommer deklarera kläderna som sitt eget land.

Så att, det jag indirekt försöker säga är att mamma är den personen som alltid löser det jag inte kan. Personen som gör att jag aldrig behöver bryta ihop för jag vet att har jag ett problem så ringer jag till mamma.

Hon är personen som lät mig flytta hemifrån när jag var femton år gammal, hon var förmodligen vettskrämd då. Det var hon nog. Jag kunde ju inte ens koka potatis. Men hon visade aldrig det. Hon trodde på mig. Hon är personen som har skickat sms och sagt att hon har satt över pengar till mat och avslutat med ett hjärta och en smiley när hennes egna kylskåp har stått ekande tomt under den hårdaste perioden i våra liv.

Jag har henne att tacka för så mycket att jag egentligen känner att det inte riktigt går att beskriva med ord, men nu i efterhand är hon nog rätt nöjd med att hon lät mig flytta såpass tidigt ändå. Det gick ju bra.

Nu kan jag ju faktiskt koka potatis. Och jag har mamma att tacka för det.

Grattis på morsdag.

Ni vet den där perfekta dagen som börjar med att man går till ett bageri och köper frukost, äter den på balkongen i strålande solsken och känner att idag kan inget gå fel.

Så kände jag tills T sa: "Jag ska klippa mig, någon som ska med?"
Någon dag tidigare hade jag fått den rätt lättförstådda peaken: "Det finns frisörer i Eskilstuna också" så kände att jag hade inget annat val än att följa med.
Eftersom det är lördag så var utbudet begränsat, valet av frisör gjordes efter att ha läst två positiva recensioner på internet som jag, såhär i efterhand, misstänker att frisören hade skrivit själv.
Eftersom jag aldrig har varit Alphahanen i ja, någon grupp, någonsin. Så fick jag sätta mig i stolen först. Som det där första testobjektet som liksom i princip inte har någon chans alls att överleva ifall det hade handlat om att testa en ny medicin. Ungefär så, typ.
Aja, hur som helst.
"Hur vill du ha det?" Frågade hon med en attityd som underförstått berättade att hon redan hade bestämt sig för vad hon skulle göra eftersom att dels så tror jag inte hon kunde så många olika frisyrer och dels så verkade det som om hon visste bäst och jag visste ingenting alls. Och det är ju sant att jag inte vet någonting, det är det. När jag klipper mig hemma säger jag alltid: "Gör vad du vill!" Och så blir det bra. Här förklarade jag i minsta detalj hur jag ville ha det, "6,23 mm där och 7,57 mm där!". Men som sagt, hon lyssnade inte riktigt, eller så tyckte hon att jag hade dåliga idéer så hon gjorde som hon ville.

När vi hade kommit halvvägs in i klippningen och passerat "the point of no return" så satt jag och tittade på mig själv i pottfrilla och kände att det var över, den här dagen skulle bli dagen som förstörde sommaren. Det var ungefär lika kul som jag tänker mig att det är att åka på kryssning med Destination Gotland. Och i ögonvrån såg jag T som satt och skrattade.

Men så kom det där magiska saxklippet som gjorde att det blev godkänt ändå. Sen var det T's tur: "Vill ha samma frisyr som Beckham ungefär!"

Och nu sitter jag här och skrattar och gör tummen upp i spegeln för jag tror inte att frisören vet vem Beckham är!

Karma's a bitch.

Var och handlade lite idag. Det är ju ofta rätt kul och sådär, men när man handlar på Hemtex är det faktiskt inte alls det om man heter Alexander och är ute och letar efter en duk till ett köksbord.

En äldre dam hälsade ängsligt på mig, det såg ut som om jag var den första tjugotvååriga killen som besökte henne under hela tjugohundratalet ungefär, men hon frågade snällt om jag behövde hjälp.

Jag ville krama henne, börja gråta och skrika: "Jaaa!" men flera års livserfarenhet gjorde att jag hann samla mig och spela cool istället. Med andra ord så skrek jag bara: "Jaaaa!".

- "Vad är det för mått på bordet?"
- "Ehm.. Alltså.. Ja, du vet. Lagom."

Det såg inte ut som hon visste.

- "Jaha, så du åkte hit utan att mäta bordet du, vet du hur många stolar du har till bordet då?"

Det visste jag minsann!

- "Såklart jag vet det! Alltså jag har två stolar till bordet, men man ska ha fyra egentligen, sen kan man ha sex stycken om man vill! Men som sagt jag har bara två stycken just nu!"

Hon tänkte med största sannolikhet: "Inte många år kvar till pensionen nu, djupa andetag, tänk på sommarstugan i Spanien."

- "Jaha, ehm ja. Ta den här då." *pekar på en svart duk*
- "Ja den ser fin ut, men kan man lägga en duk på duken? Alltså matcha lite snyggt sådär?"
- "........en löpare menar du?"
- "Ja, eller..vadå, är det en duk?"

Hon mumlade något ohörbart "ja-a-aa!" Tänkte säkert: "JAAA! h-e-r-r-e-g-u-d!"

Lite senare i kassan så frågade hon om jag hade ett medlemskort. Men ungefär halvvägs in i meningen så kollade hon upp på mig och jag kollade på henne, våra blickar möttes en kort sekund och sen mumlade hon tyst: "Nej, nej.. det är klart du inte har.."

Länge sen igen nu, men det har som vanligt en naturlig förklaring.
Jag och R har nämligen besökt ett gym. Jag skulle per definition inte kunna säga att vi var där nyligen, nej då skulle jag ljuga. Det var väl en sisådär fyra dagar sen nu. Träningsverken är ju som värst runt den fjärde, eventuellt femte dagen. Typ. Ni vet hur det är.

Valet av gym stod mellan Friskis & Svettis och, som en stor kille sa samtidigt som han tittade väldigt sarkastiskt på mig, "Gymmet där bara biffarna tränar!"
Vi känner ju varandra nu, ni och jag. Så jag känner att jag inte behöver skriva vilket gym jag valde.

Har köpt en ny tv också. "En sån där Smart-Tv!" sa han i affären. Men kan säga att hittils är den så jävla osmart. Alltså riktigt jävla dum. För det första frågade vi killen i varuutlämningen om han trodde den skulle få plats i vår bil. När vi sedan berättade vad vi hade för bil så kändes det lite som att han ansträngde sig till den grad att han inte kunde andas längre för att inte skratta och fråga om vi verkligen var seriösa? Kan gå med på att det inte var tvn's fel utan mer mitt. Men ändå. Dagen efter, närmare bestämt söndag kväll. ringer det på dörren och jag öppnar åt en äldre dam som jag tror är min granne men i själva verket är från Radiotjänst.
I samma ögonblick som jag tänker hitta på någon dålig ursäkt till varför jag inte har någon tv så är kanalsökningen klar och tvn väljer att slå på sig själv med en övernaturligt hög standardvolym.
Hon tittade på mig och jag tittade på henne. Hon med blicken som ett barn på julafton. Jag med blicken hos en 16-åring som precis har fått utegångsförbud.

"Så du tittar på rapport hör jag?" Sa hon och skrattade.

Jag och R skulle boka vår första tvättid för någon dag sedan. En bagatell för de flesta kan tyckas men förenat med livsfara för andra. Har ju inte riktigt förklarat hur jag bor så tänkte börja där, tänk på någonting gammalt. Bra. Och tänk er nu en lägenhet. Lägg ihop dessa och vi har en bra beskrivning av hur min ser ut. Tapeterna har nog suttit där sedan urminnes tid och skulle man nu ta tag i det och byta ut dom är jag nästan säker på att man skulle hitta spår av fossiler och eventuella dinosaurieben.
För att komma till tvättstugan måste man först gå ner i en rätt obehaglig gammal källare. I den här obehagliga källaren fanns det ologiskt många dörrar men som ni kanske förstår så fanns de ingen stor informationstavla med en röd "Här är du!" prick utan vi fick leta oss fram till tvättstugan.
Så R öppnar den dörren som ser ut som den mest logiska tvättstugedörren, öppnar och helt plötsligt skriker: "HUND!!", stänger igen dörren och backar några steg. Jag tittade på R med den där typiska "Va fan skriker du hund för?" blicken. Ja, ni vet. Sen hörde vi några snabba steg, dörren som öppnades igen och såg en, låt oss säga "lite större tjej" titta ner på oss med en lite argare variant av "Va fan skriker du hund för?" blick. Och som om hon inte trodde att vi märkte vad hennes blick försökte säga sa hon det med en väldigt mörk röst också, litegrann som Gandalf's när han skriker: "You shall not pass!!" ungefär.

Om vi nu rent hypotetiskt skulle säga att det fanns en Gud så skulle vi med största sannolikhet kunna säga att han utformade mitt personliga försvarssystem med att dra dåliga skämt, nu har jag ju under 22 års tid lärt mig på ett ungefär att hantera det här och det var nog därför jag lyckades hålla "tvättar du din hund i tvättstugan?" kommentaren inom mig. Det visade sig att vi hade gått rakt in i hennes lägenhet, har en känsla av att det inte blir så mycket lånande av socker där i framtiden.