Var och handlade lite idag. Det är ju ofta rätt kul och sådär, men när man handlar på Hemtex är det faktiskt inte alls det om man heter Alexander och är ute och letar efter en duk till ett köksbord.

En äldre dam hälsade ängsligt på mig, det såg ut som om jag var den första tjugotvååriga killen som besökte henne under hela tjugohundratalet ungefär, men hon frågade snällt om jag behövde hjälp.

Jag ville krama henne, börja gråta och skrika: "Jaaa!" men flera års livserfarenhet gjorde att jag hann samla mig och spela cool istället. Med andra ord så skrek jag bara: "Jaaaa!".

- "Vad är det för mått på bordet?"
- "Ehm.. Alltså.. Ja, du vet. Lagom."

Det såg inte ut som hon visste.

- "Jaha, så du åkte hit utan att mäta bordet du, vet du hur många stolar du har till bordet då?"

Det visste jag minsann!

- "Såklart jag vet det! Alltså jag har två stolar till bordet, men man ska ha fyra egentligen, sen kan man ha sex stycken om man vill! Men som sagt jag har bara två stycken just nu!"

Hon tänkte med största sannolikhet: "Inte många år kvar till pensionen nu, djupa andetag, tänk på sommarstugan i Spanien."

- "Jaha, ehm ja. Ta den här då." *pekar på en svart duk*
- "Ja den ser fin ut, men kan man lägga en duk på duken? Alltså matcha lite snyggt sådär?"
- "........en löpare menar du?"
- "Ja, eller..vadå, är det en duk?"

Hon mumlade något ohörbart "ja-a-aa!" Tänkte säkert: "JAAA! h-e-r-r-e-g-u-d!"

Lite senare i kassan så frågade hon om jag hade ett medlemskort. Men ungefär halvvägs in i meningen så kollade hon upp på mig och jag kollade på henne, våra blickar möttes en kort sekund och sen mumlade hon tyst: "Nej, nej.. det är klart du inte har.."