Lite dålig uppdatering nu till Påsk. Det beror mest på att jag snart ska flytta och har tillbringat de senaste dagarna med att noga sorterat och strukturerat min packning, planerat lite runt omkring och fixat inför det.
Läs: Sett på serier och spelat tv-spel.

Igår var det påskmarsch och det var ungefär som vanligt. Alltså ett gigantiskt barnvagnskrig för att ta sig genom österport som utan problem kan jämföras med slaget vid Helms klyfta (deep) i Sagan om ringen.

Jag tänker mig att det är i alla fall så barnen med bra fantasi uppfattar situationen, eller ja.. jag hade gjort det. Samtidigt som man kan se i många av föräldrarnas ögon att dom kände sig mer som Andy Dufresne i Nyckeln till frihet, när han kröp genom en flod av skit och kom ut ren på andra sidan.

Jag tänker mig även att det är absolut inte helt omöjligt att uttrycket "Det var bättre för" bildades av någon sminkad förälder i påskmarschen.

Och tänk om Jesus hade gått påskmarschen. Han hade bara gått runt till alla andra barn och sagt att hans pappa var bättre än deras pappor, för hans pappa skapade jorden. Och det förstår alla andra barn att det är ju rätt svårt att konkurrera med. Det är det faktiskt.

Men så tänker jag rätt mycket, ibland rätt men mest fel.

#9

Vi fortsätter på flygplatser. Vår familj och P's familj hade nämligen varit i Österrike och åkt skidor. Det var på den tiden jag fortfarande hade höga förväntningar på att bli innebandyproffs och bodde i Växjö (nu är jag inte proffs och bor inte i Växjö så det gick ju sådär med det projektet), när vi var på väg hem och hade kommit till Bromma så skulle alltså jag med ett plan och alla andra med ett annat plan! Dom hade bokat sina biljetter och jag... jag kom på att jag givetvis hade glömt att boka min biljett.

Fick gå och köpa en standby-biljett. Ni vet en sån där biljett när man, om man har tur och det inte är fullt, får gå på efter alla andra, och med största sannolikhet får sitta bredvid den där personen som alla andra på hela planet lyckats undvika att sitta bredvid.
Litegrann som när det finns en ledig plats kvar på en fyra i tunnelbanan och man försent upptäcker att man har satt sig bredvid en person som har sin soppåse med sig i knäet, men då vågar man inte flytta på sig för det känns oartigt. Inte riktigt samma. Men nästan. Typ.

Hur som helst så går jag fram till en trevlig yngre tjej i incheckningsdisken som har en skylt med texten: "Ny på jobbet" på sig och visar upp min nyligen köpta biljett.
Hon tittar länge på biljetten, kontrollerar i datorn, dubbelkollar biljetten och tittar sedan konstigt på mig och tänkte precis säga någonting när jag avbröt och sa:

"Alltså, det är en sån biljett man kan köpa där borta!" sa jag innan hon hann säga någonting eftersom hon var ju ny på jobbet så jag tänkte bara hjälpa henne, samtidigt som jag pekade på stället där jag köpte biljetten.
Hon tänkte precis öppna munnen och återigen försöka säga någonting när jag återigen avbröt henne: "En sån där standby-biljett du vet!"

Hon: "Jo, tack jag vet vad det är för slags biljett. Det jag däremot inte förstår är varför du har köpt den?"
Jag, lite irriterad och fortfarande i tron att hon inte riktigt hade koll på läget eftersom hon var ny på jobbet: "För att jag hoppas komma med på flyget hem?"
Hon: "Ja, men du lär ju inte ha några problem med det eftersom du redan har en annan bokad biljett på det här planet, den bokades för en månad sedan ungefär!"

Jobbig tystnad.

"Tror du att jag kan gå bort och få pengarna tillbaka för den här biljetten?"

"Jag vet inte...jag är ny på jobbet!" sa hon och log.

Ingen som såg Sverige - Irland igår tyckte nog att det var en speciellt underhållande fotbollsmatch, med undantaget för min mamma, matchen var helt värdelös och det undgick oss lika lite som det undgick någon annan i Sverige såklart. Men när man kollar på fotboll med min mamma kan vad som helst hända, hon har inte så jättebra koll på vem som är vem och vad som är vad när det gäller fotboll men hon försöker hänga med, för att vara snäll och så.

För att göra hela poängen med den här historien lite mer förståelig så ska tilläggas att mamma precis har lärt sig det här med "internetförkortningar", ni vet, lol, omw och så vidare. Hon har till och med lärt sig några jag (som innan jag upptäckte det här med kvinnor och alkohol ägnade större delen av min fritid åt datorer) inte kan.
Hon har i två veckors tid avslutat alla sms till mig med ordet "pok" vilket jag först trodde var en felstavning för puss. Sen gick det upp för mig att hon bara har blivit för lat för att skriva puss och kram till sin egen son. Wtf liksom tänkte jag då.

Hur som helst, en bit in i andra halvlek utbrister mamma glatt (man skulle här kunna tro att hon äntligen listat ut vem av spelarna som är Zlatan, men icke) "Står det IRL där uppe för att det är "in real life", alltså direktsändning?"
Först fattade jag ingenting, sen gick det upp för mig att det stod SWE - IRL på resultattavlan uppe i vänstra hörnet på tvn och då tog jag en djup suck och tänkte börja förklara att det är ju fan förkortningen för Irland men då asgarvade hon redan. Hon hade dragit ett ironiskt skämt om "internetförkortningar" som jag inte förstod.

Och då började jag tänka: "Vem är jag och vad fan hände med mig?"

Men det var ett kul skämt, det var det.


-------

*lol - laughing out loud.
*omw - on my way.
*wtf - what the fuck.
*irl - in real life

Tänkte lägga ut lite bilder redan imorse men det var en skön person på båten igårkväll som valde att ta med sig sin kanariefågel så det blev inte så mycket sömn på båten som jag hade räknat med där.

Alldeles nyss sprang en stressad tonåring förbi mig på väg till en buss, han var typen som såg ut att ha spenderat större delen av sin tid framför en dator och egentligen inte alls sprang sådär värst mycket om det inte var absolut nödvändigt. Det visade sig dock att han hade sprungit till fel buss och när jag lugnt gick förbi honom stod han dubbelvikt, andades och såg ut som om luft var det viktigaste som fanns i världen, eller ja alltså.. Ni fattar.

Jag tänkte på hur det hade sett ut om vi hade sprungit samma sträcka samtidigt idag, han hade förmodligen sett ut som Usain Bolt och jag som Oscar Pistorius efter några dagar i häktet.
Vi kom ju nämligen hem från Dublin sent igår och imorse kollade jag mig i spegeln. 22 barer och säkert minst lika många liter Guinness senare hade ordet "ölmage" fått en helt ny innebörd för mig.
Såhär i efterhand måste jag erkänna att det känns lite löjligt att jag tog en vanlig whopper-meny på Burger King när vi reste dit istället för en dubbel-whopper, enbart för att jag tänkte att den innehöll några 100tals kalorier mindre.

Vi besökte ju som sagt en hel del barer och träffade massa människor som var hur trevliga som helst, till skillnad från hemma så kom tjejer fram och började prata med oss eftersom alldagliga svenska killar ser ut att kunna vara medlemmar i gruppen One Direction i Irland. Jag är tyvärr helt värdelös på att prata med utländska tjejer, det beror mest på att 90% av mina skämt består av sarkasm och ironi, två saker dem inte riktigt fattade där. Som tillexempel när en tjej frågade mig ifall jag hade sett en isbjörn i Sverige och jag svarade att jag hade haft en som husdjur, men att den åt upp min familj så jag blev tvungen att avliva den. Hon såg ut att börja gråta och tyckte inte alls att det var roligt när jag förklarade att jag inte var seriös och att jag aldrig hade sett en isbjörn på riktigt.
Såhär i efterhand kan jag ju gå med på att det inte var ett sådär jättekul skämt och att det förmodligen är en av anledningarna till att jag inte är bäst i världen på att träffa nytt folk.

St Patrick's Day var ett spektakel utan dess like som förutom festen på kvällen innehöll en gigantisk parad på dagen.
Jag väljer att skriva gigantisk men kom ihåg att jag kommer ifrån Gotland så den största paraden jag kan jämföra med är den årliga påskmarschen genom innerstan.
Det var grönt vatten i fontänerna, gröna drinkar och människor med gröna kläder och hattar överallt, det spelades livemusik på alla stadens pubar och de band som inte fick någon spelning den kvällen kanske bör överväga att byta karriär.

Om man ska sammanfatta det hela så skulle man väl kunna säga att resan gav minnen för livet samtidigt som ölmagen förhoppningsvis bara är tillfällig.

Det är lika bra att förtydliga det här på en gång, det här är ingen superviktig information, det är det faktiskt inte! Så kom inte här sen och säg att jag har lurat dig på värdefull tid som du kunde gjort roligare saker på.

Det är nämligen bara såhär att bloggen mest troligen kommer ta en kortare paus ett par dagar, undertecknad kommer med ett sällskap som värdigt kan jämföras med karaktärerna i baksmällan filmerna åka på en liten weekend till Dublin.
"En alkohoooolresa" Var det första min bästa tjejkompis J sa när jag berättade att jag skulle dit, hon känner mig hon.

Försökte förklara att vi ska ju faktiskt göra saker där också, vi ska på två whiskydestillerier och gå en guidad tur på Guinness Storehouse, sen ska vi fira Saint Patrick's Day också, men så att, ja..hon känner mig.

Jag skrev att bloggen "mest troligen"skulle ta en kortare paus i början av inlägget för jag har nämligen bloggat från den mörkaste vrån i dimman en gång tidigare, förutom en hel del felstavningar som var så allvarliga att till och med autocorrect var oförmögen att hjälpa till och undrade vad fan jag höll på med så innehöll det meningar som: "Var rädd att jag skulle bli jagad av en Slitebo i sin traktor med en "I love Volvo" tröja på sig." Och ja... Det är ju lite i det grövsta laget kan tyckas.

Förövrigt så tänker jag mig Dublin som en stad som är uppbyggt av regnbågsradhus bebodda av gröna pysslingar som glatt hälsar på varandra när de är ute och klipper deras respektive gräsmattor en solig sommardag och där ingen av dem har några problem överhuvudtaget. Har dessvärre fått förklarat för mig att Dublin numera är en väldigt kriminell stad. Och att det bor vanliga människor där också. Men jag är inte övertygad och vi får allt se hur det är med det där.

Hur som helst, det var bara det och om vi kommer tillbaka med samma antal personer som vi åkte med och alla har kvar sina kroppsdelar där dom ska vara så kommer det komma någon variant av en Dublinspecial här på tisdag eller onsdag. Lite beroende på dagsformen!

Så jag har ett rätt allvarligt problem.

För en stund sedan sa doktorn: "Jag ska bara bränna bort ett kärl i din näsa, du får lite bedövning så kör vi sen" ungefär som att han coachade ett fotbollslag och det där var det enda dom behövde göra för att förbättra spelet i andra halvlek.

Och då reagerade jag ungefär såhär:

Jaha, igår packade dom. Mamma och MS alltså, dom ska åka till Österrike idag. Det är ju kul. För dom.

Eftersom jag flyttade hemifrån när jag började gymnasiet och egentligen inte hade några tankar på att flytta tillbaka så har mitt rum succesivt blivit deras garderob. Så igår sprang dom runt som två små glada hundvalpar och sa hur bra väder det skulle bli där borta och hur skönt det skulle bli att få komma iväg, till varandra, fast i mitt rum, där jag var. Det var ju kul. För dom.

Sen frågade mamma mig om hon kunde få låna mitt underställ eftersom jag förmodligen inte kommer ha någon nytta av det här i alla fall. Så jag försökte låtsas som att Österrike inte alls är platsen där drömmar går i uppfyllelse och ondska inte existerar och sa att det var ett nöje att få stå till tjänst med att få låna ut en så universal småsak som ett underställ, då blev hon glad. Det var ju kul. För henne.

Och för att så lite extra salt i såret så frågade mamma mig om jag kan köra dom till flygplatsen ikväll, i mitt huvud tänkte jag mig att det kommer vara ungefär som att åka hela vägen till Disneyland och vara superexalterad för att sedan se föräldrarna glömma barnet i bilen och gå in i parken själva. Förutom att jag är 22 år och inte 7 men ändå, det tycker jag inte att något barn ska behöva uppleva. Det är inte kul, för mig.

Sen står det två små jägerflaskor här hemma också, som dom kommer ta varsin liten klunk ur innan vi åker dit för att liksom fira att det är semester, och då kommer MS säga någonting jobbigt i stil med: ”Ska du inte ha lite Alexander? nej just det! Du måste köra oss ja.” Det kommer vara kul, för han.

Men det är ju inte det att jag är bitter eller så, för hade jag varit det hade jag kollat upp att den högsta punkten på Gotland är Lojsta hed, 83 meter över havet. Och att det skulle behövas ungefär 25 stycken Lojsta hed för att motsvara storleken på berget dom ska till i Österrike. Och så bitter det är jag ju inte…

Så jag, mamma, MS och min bror satt och åt middag igår som en helt vanlig familj gör ibland på söndagar. ”Ska vi spela spel sen?” frågar min bror som han gör varje gång vi sitter och äter tillsammans, alla stönar ”Neeej” till svar som vi gör varje gång vi sitter och äter tillsammans.

Eftersom han vet om att alla kommer svara just nej så har han under årens lopp utvecklat en taktik för det här, vi är rätt säkra på att det beror på att han gillar uppmärksamhet och har ett väldigt stort bekräftelsebehov så han låter tiden gå en stund och lite senare väljer han ut en person som blir kvällens måltavla. Igår var det jag.

Och om ni nu av någon märklig anledning tror att han frågar mig snällt igen om jag vill vara med på vilken lek han nu har tänkt leka så har ni fel, igår började han med: ”Säg en bokstav Alexander!” Och jag borde veta bättre efter 20 års gemensamhet men jag svarade utan att tänka som jag alltför ofta gör: ”G”. Och så var det igång.

Efter att jag hade svarat la han fram ett papper framför mig med: ”_ _ _ _ _  _ _ _ _” ritat på det. ”Nu blev det en kulle!” sa han och log förtjust. Efter många suckar och gissningar kom jag tillslut på ordet som var ”Röjar Ralf”…

… när jag sen kontrade med ”Sköldpaddssällskap” var det tydligen inte kul att spela mer tyckte han.

Sen började vi diskutera någonting allihop istället och när vi diskuterar något i vår familj så innebär det oftast att jag, som väljer att kalla mig själv ”streetsmart” hellre än ja… smart, tar en tillbakalutad position i stolen och väntar tills jag känner att jag har någonting smart eller intressant att säga istället för att aktivt delta i diskussionen. Igår slutade det med:

”Men va fan, har ni tänkt på att det här är jävligt orättvist egentligen, alla era namn börjar på M, Mathias (bror) börjar på M, MS börjar på M och Mamma börjar på M.”

Tystnad.

Blickarna riktas mot mig men fortfarande tystnad.

Mamma bryter den då jobbiga tystnaden och säger: ”Du är medveten om att alla mammor har ett namn och att jag heter Ann eller hur?”

kort tystnad igen..."Som börjar på A"

Som sagt, streetsmart.

Så jag och läkaren på vårdcentralen har alltså delade meningar om mitt hälsomässiga tillstånd. Först sa jag att jag nästan helt garanterat måste ha en obotlig sjukdom med tanke på all smärta jag känner, det ignorerade hon och sa: ”gapa, räck ut tungan och säg aaaaaah”

Och då sa jag: ”aaaaaaaaah”

Sen sa hon att jag bara hade: ”inflammation i tonsillerna i svalget”. Då tittade jag på henne som om hon precis hade förklarat att hon skulle bli tvungen att amputera bort ett av mina ben.

Då suckade hon lite sådär som läkare gör ibland när dem precis har fått en icke-medicinsk kunnig person att tro att man ska amputera bort något av ens ben och förklarade väldigt långsamt att jag bara hade halsfluss, och som det ser ut så kommer det gå över av sig själv inom några dagar så du behöver inte ta några starkare mediciner.

Jaha, ja okej det fick väl vara som det var med det men alltså då vill jag faktiskt att du ska betala min gammeldags gräddglass som har varit min enda föda de tre senaste dagarna och kommer säkert vara det de nästkommande tre dagarna också… tänkte jag säga.

”Okej.” sa jag och åkte hem.

När jag väl kom hem kände jag mig lite grann som när man tar ett bad och man märker lite försent för att kunna rätta till skadan att det är för varmt men istället för att tappa ut vattnet och börja om från början så biter man ihop och badar ändå.

För det var ju bra att hon sa att det skulle gå över snart, det var det ju. Men just nu är jag faktiskt sjukare än sjukast.