Det borde ju komma blogginlägg oftare än det gör här, det känns lite som att det är min skyldighet till er härliga människor som dag efter dag klickar in här för att se om det har hänt någonting nytt i mitt liv. Och ja, alltså, det har det ju... Igår så bokade jag en tvättid och efter det började jag kolla på ett avsnitt av "the Mentalist" men jag somnade efter fem minuter och vaknade precis i slutet när dom tog fast mördaren. Och det kan jag ju inte skriva om för jag vill inte skryta över mitt riktigt spännande rockstarliv med allt vad det innebär. Jag känner lite att Uncle Ben i Spiderman lika gärna kunde ha sagt: "With great power comes great responsibility" till mig istället. Men det där är ju förstås en tolkningsfråga.
Sen idag kom jag hem från jobbet och satt skitlänge på toaletten. Funderade då lite på hur man skulle uppträda i en situation om man var hemma hos en person som man inte riktigt känner så bra, lägger en nummer två och råkar ut för stopp i avloppet. Jag hade förmodligen försökt berätta det genom att dra något dåligt skämt i stil med: "Vi har en diplomatisk konflikt inne på toan. Du vet, ungefär som när det var oidentifierade ubåtar på svenskt vatten i början på 80-talet."
"Va?"
"Ja alltså, vi måste nog också skicka in en dykare eller nåt som försöker lösa det här!"
Och det förstår jag ju att det kan jag fan inte skriva om för det är ju bara stört och känns inte aktuellt att berätta om.
Och just nu så streamar jag Arsenal - Everton med ryska kommentatorer.

Kan inte riktigt sluta fundera över vad tillexempel Zlatan gör idag?

----

Lästips: http://louisekollberg.blogg.se/2013/april/att-vaga-slappa-taget.html

Så mitt mål i livet är ju, kanske inte helt oväntat för en insatt människokännare i min närhet, att ha ett jobb där man inte behöver gå upp ur sängen. Eller varför inte ett jobb där man kan ha kavaj utan byxor, men kalsonger måste jag nog ha, annars blir det kallt. Det hade varit okej och går också bra. Men jag är inte riktigt där än, nej nu ser det ut som så att jag sliter rätt hårt på en riktig arbetsplats istället. Och ja, jag såg nu att det där var fan inte så genomtänkt skrivet av mig då en specifik yrkesgrupp av människor med största sannolikhet inte håller med mig angående det här med att sängen inte är en riktig arbetsplats...men istället för att sudda ut det och börja om så tänkte jag vara ärlig och visa att jag ibland inte är smartare än så här. Har jag nu mot förmodan läsare från den här specifika yrkesgruppen av människor så ber jag om ursäkt. Samtidigt som jag vill passa på att nämna, så här lite snabbt i förbifarten bara, att det finns ett kommentarsfält i slutet av den här texten där det går bra att skriva telefonnummer och så där. Om man vill.

Nåväl. Skämt och sido, åkte båt med P, A och J för ett tag sen, vi diskuterade bra idéer som skulle resultera i så mycket pengar att man inte skulle behöva gå upp ur sängen, om man nu inte kände för det förstås. Vi kom på en app där man kunde skriva in beskrivande ord som hjälper en att komma på ett ord som man har på tungan men inte riktigt kommer på. Ni vet, som Google. Fast mycket sämre.

Den här diskussionen fick mig att komma ihåg ett gammalt förträngt minne från min barndom. Vi var nämligen utomlands, jag och min familj, tror vi var i Grekland om jag inte minns helt fel.

Hur som helst.

Jag och min bror tyckte, precis som alla andra som var barn samtidigt som vi var barn, om Nalle Puh. Så när mamma kom ut från en affär med en "Winnie the pooh" plastboll så blev vi helt överlyckliga. Tro det eller ej men på den tiden blev barn glada av en plastboll. Vi lekte med den här bollen hela semestern, den blev liksom en del av familjen för oss. Tills den där mörka dagen när vi tittade närmare på bollen och upptäckte att, där det skulle ha stått: "Winnie the pooh" stod det istället: "Winner of the pool"

Så jag inser att det här var ett inlägg som hoppade från en sak till en annan utan att ha någon riktig innebörd, lite grann som rösten på tågstationen i Arbogas högtalare när hon berättade att tåget mot Örebro hade bytt spår och upprepade detta tre gånger. Det lät litegrann på henne som om det här skulle bli ett världsstort problem.
Grejen är bara att Arboga är rätt litet, jag var rätt ensam på stationen och det finns liksom bara två spår precis bredvid varandra. Så det kändes lite som om hon indirekt sa att jag var en mindre begåvad människa som behövde extra hjälp.

Och den där parallellen var helt oklar så jag skiter i det här nu, trevlig helg.

Lite dålig uppdatering nu till Påsk. Det beror mest på att jag snart ska flytta och har tillbringat de senaste dagarna med att noga sorterat och strukturerat min packning, planerat lite runt omkring och fixat inför det.
Läs: Sett på serier och spelat tv-spel.

Igår var det påskmarsch och det var ungefär som vanligt. Alltså ett gigantiskt barnvagnskrig för att ta sig genom österport som utan problem kan jämföras med slaget vid Helms klyfta (deep) i Sagan om ringen.

Jag tänker mig att det är i alla fall så barnen med bra fantasi uppfattar situationen, eller ja.. jag hade gjort det. Samtidigt som man kan se i många av föräldrarnas ögon att dom kände sig mer som Andy Dufresne i Nyckeln till frihet, när han kröp genom en flod av skit och kom ut ren på andra sidan.

Jag tänker mig även att det är absolut inte helt omöjligt att uttrycket "Det var bättre för" bildades av någon sminkad förälder i påskmarschen.

Och tänk om Jesus hade gått påskmarschen. Han hade bara gått runt till alla andra barn och sagt att hans pappa var bättre än deras pappor, för hans pappa skapade jorden. Och det förstår alla andra barn att det är ju rätt svårt att konkurrera med. Det är det faktiskt.

Men så tänker jag rätt mycket, ibland rätt men mest fel.

Ingen som såg Sverige - Irland igår tyckte nog att det var en speciellt underhållande fotbollsmatch, med undantaget för min mamma, matchen var helt värdelös och det undgick oss lika lite som det undgick någon annan i Sverige såklart. Men när man kollar på fotboll med min mamma kan vad som helst hända, hon har inte så jättebra koll på vem som är vem och vad som är vad när det gäller fotboll men hon försöker hänga med, för att vara snäll och så.

För att göra hela poängen med den här historien lite mer förståelig så ska tilläggas att mamma precis har lärt sig det här med "internetförkortningar", ni vet, lol, omw och så vidare. Hon har till och med lärt sig några jag (som innan jag upptäckte det här med kvinnor och alkohol ägnade större delen av min fritid åt datorer) inte kan.
Hon har i två veckors tid avslutat alla sms till mig med ordet "pok" vilket jag först trodde var en felstavning för puss. Sen gick det upp för mig att hon bara har blivit för lat för att skriva puss och kram till sin egen son. Wtf liksom tänkte jag då.

Hur som helst, en bit in i andra halvlek utbrister mamma glatt (man skulle här kunna tro att hon äntligen listat ut vem av spelarna som är Zlatan, men icke) "Står det IRL där uppe för att det är "in real life", alltså direktsändning?"
Först fattade jag ingenting, sen gick det upp för mig att det stod SWE - IRL på resultattavlan uppe i vänstra hörnet på tvn och då tog jag en djup suck och tänkte börja förklara att det är ju fan förkortningen för Irland men då asgarvade hon redan. Hon hade dragit ett ironiskt skämt om "internetförkortningar" som jag inte förstod.

Och då började jag tänka: "Vem är jag och vad fan hände med mig?"

Men det var ett kul skämt, det var det.


-------

*lol - laughing out loud.
*omw - on my way.
*wtf - what the fuck.
*irl - in real life

Tänkte lägga ut lite bilder redan imorse men det var en skön person på båten igårkväll som valde att ta med sig sin kanariefågel så det blev inte så mycket sömn på båten som jag hade räknat med där.

Alldeles nyss sprang en stressad tonåring förbi mig på väg till en buss, han var typen som såg ut att ha spenderat större delen av sin tid framför en dator och egentligen inte alls sprang sådär värst mycket om det inte var absolut nödvändigt. Det visade sig dock att han hade sprungit till fel buss och när jag lugnt gick förbi honom stod han dubbelvikt, andades och såg ut som om luft var det viktigaste som fanns i världen, eller ja alltså.. Ni fattar.

Jag tänkte på hur det hade sett ut om vi hade sprungit samma sträcka samtidigt idag, han hade förmodligen sett ut som Usain Bolt och jag som Oscar Pistorius efter några dagar i häktet.
Vi kom ju nämligen hem från Dublin sent igår och imorse kollade jag mig i spegeln. 22 barer och säkert minst lika många liter Guinness senare hade ordet "ölmage" fått en helt ny innebörd för mig.
Såhär i efterhand måste jag erkänna att det känns lite löjligt att jag tog en vanlig whopper-meny på Burger King när vi reste dit istället för en dubbel-whopper, enbart för att jag tänkte att den innehöll några 100tals kalorier mindre.

Vi besökte ju som sagt en hel del barer och träffade massa människor som var hur trevliga som helst, till skillnad från hemma så kom tjejer fram och började prata med oss eftersom alldagliga svenska killar ser ut att kunna vara medlemmar i gruppen One Direction i Irland. Jag är tyvärr helt värdelös på att prata med utländska tjejer, det beror mest på att 90% av mina skämt består av sarkasm och ironi, två saker dem inte riktigt fattade där. Som tillexempel när en tjej frågade mig ifall jag hade sett en isbjörn i Sverige och jag svarade att jag hade haft en som husdjur, men att den åt upp min familj så jag blev tvungen att avliva den. Hon såg ut att börja gråta och tyckte inte alls att det var roligt när jag förklarade att jag inte var seriös och att jag aldrig hade sett en isbjörn på riktigt.
Såhär i efterhand kan jag ju gå med på att det inte var ett sådär jättekul skämt och att det förmodligen är en av anledningarna till att jag inte är bäst i världen på att träffa nytt folk.

St Patrick's Day var ett spektakel utan dess like som förutom festen på kvällen innehöll en gigantisk parad på dagen.
Jag väljer att skriva gigantisk men kom ihåg att jag kommer ifrån Gotland så den största paraden jag kan jämföra med är den årliga påskmarschen genom innerstan.
Det var grönt vatten i fontänerna, gröna drinkar och människor med gröna kläder och hattar överallt, det spelades livemusik på alla stadens pubar och de band som inte fick någon spelning den kvällen kanske bör överväga att byta karriär.

Om man ska sammanfatta det hela så skulle man väl kunna säga att resan gav minnen för livet samtidigt som ölmagen förhoppningsvis bara är tillfällig.

Det är lika bra att förtydliga det här på en gång, det här är ingen superviktig information, det är det faktiskt inte! Så kom inte här sen och säg att jag har lurat dig på värdefull tid som du kunde gjort roligare saker på.

Det är nämligen bara såhär att bloggen mest troligen kommer ta en kortare paus ett par dagar, undertecknad kommer med ett sällskap som värdigt kan jämföras med karaktärerna i baksmällan filmerna åka på en liten weekend till Dublin.
"En alkohoooolresa" Var det första min bästa tjejkompis J sa när jag berättade att jag skulle dit, hon känner mig hon.

Försökte förklara att vi ska ju faktiskt göra saker där också, vi ska på två whiskydestillerier och gå en guidad tur på Guinness Storehouse, sen ska vi fira Saint Patrick's Day också, men så att, ja..hon känner mig.

Jag skrev att bloggen "mest troligen"skulle ta en kortare paus i början av inlägget för jag har nämligen bloggat från den mörkaste vrån i dimman en gång tidigare, förutom en hel del felstavningar som var så allvarliga att till och med autocorrect var oförmögen att hjälpa till och undrade vad fan jag höll på med så innehöll det meningar som: "Var rädd att jag skulle bli jagad av en Slitebo i sin traktor med en "I love Volvo" tröja på sig." Och ja... Det är ju lite i det grövsta laget kan tyckas.

Förövrigt så tänker jag mig Dublin som en stad som är uppbyggt av regnbågsradhus bebodda av gröna pysslingar som glatt hälsar på varandra när de är ute och klipper deras respektive gräsmattor en solig sommardag och där ingen av dem har några problem överhuvudtaget. Har dessvärre fått förklarat för mig att Dublin numera är en väldigt kriminell stad. Och att det bor vanliga människor där också. Men jag är inte övertygad och vi får allt se hur det är med det där.

Hur som helst, det var bara det och om vi kommer tillbaka med samma antal personer som vi åkte med och alla har kvar sina kroppsdelar där dom ska vara så kommer det komma någon variant av en Dublinspecial här på tisdag eller onsdag. Lite beroende på dagsformen!

Jaha, igår packade dom. Mamma och MS alltså, dom ska åka till Österrike idag. Det är ju kul. För dom.

Eftersom jag flyttade hemifrån när jag började gymnasiet och egentligen inte hade några tankar på att flytta tillbaka så har mitt rum succesivt blivit deras garderob. Så igår sprang dom runt som två små glada hundvalpar och sa hur bra väder det skulle bli där borta och hur skönt det skulle bli att få komma iväg, till varandra, fast i mitt rum, där jag var. Det var ju kul. För dom.

Sen frågade mamma mig om hon kunde få låna mitt underställ eftersom jag förmodligen inte kommer ha någon nytta av det här i alla fall. Så jag försökte låtsas som att Österrike inte alls är platsen där drömmar går i uppfyllelse och ondska inte existerar och sa att det var ett nöje att få stå till tjänst med att få låna ut en så universal småsak som ett underställ, då blev hon glad. Det var ju kul. För henne.

Och för att så lite extra salt i såret så frågade mamma mig om jag kan köra dom till flygplatsen ikväll, i mitt huvud tänkte jag mig att det kommer vara ungefär som att åka hela vägen till Disneyland och vara superexalterad för att sedan se föräldrarna glömma barnet i bilen och gå in i parken själva. Förutom att jag är 22 år och inte 7 men ändå, det tycker jag inte att något barn ska behöva uppleva. Det är inte kul, för mig.

Sen står det två små jägerflaskor här hemma också, som dom kommer ta varsin liten klunk ur innan vi åker dit för att liksom fira att det är semester, och då kommer MS säga någonting jobbigt i stil med: ”Ska du inte ha lite Alexander? nej just det! Du måste köra oss ja.” Det kommer vara kul, för han.

Men det är ju inte det att jag är bitter eller så, för hade jag varit det hade jag kollat upp att den högsta punkten på Gotland är Lojsta hed, 83 meter över havet. Och att det skulle behövas ungefär 25 stycken Lojsta hed för att motsvara storleken på berget dom ska till i Österrike. Och så bitter det är jag ju inte…

Jag säger det till mig själv varje gång, för jag vet om hur det blir annars. Det växer från att vara någonting litet och enkelt, till ett heldagsprojekt där man egentligen borde anställa både en projektledare och några experter utifrån som kan komma med förslag på hur man lättast löser situationen samt några som utför själva arbetet.

Ja, jag pratar givetvis om att städa.

Varje gång man har städat hela huset (vilket jag kommer få oerhört mycket skit för av mamma när hon läser eftersom jag, eventuellt, aldrig och liksom inte ordagrant har städat precis "hela" huset utan mer specifikt bara mitt rum.) så tänker jag så: "nu städar jag lite i taget, så jag slipper städa lika mycket på samma gång igen"

I alla fall, det är söndagsmorgon och jag väcks av ett hemskt ljud. Skulle man filmat mig, skulle man med största sannolikhet kunna använda filmen i forskningssyfte om hur människor reagerar likadant som rädda katter i just den här specifika situationen.
Jag vaknade nämligen upp utav ljudet av en dammsugare. Spärrade upp ögonen och drog blixtsnabbt täcket över huvudet, tills jag insåg att det förmodligen inte var det bästa av gömställen.

Började tänka rationellt. Men det är egentligen en diskussionsfråga det där eftersom jag med "rationellt" menade att jag tänkte på att öppna fönstret och klättra ner för stupröret.
Vi hade förresten en kattunge som ramlade ner från samma fönstret och landade i stupröret för länge sen, men kom ihåg att det inte alls var så briljant som jag "rationellt" hade tänkt ut.

Så nu ligger jag här, jättehungrig och numera dessutom med lite dåligt samvete för vår gamla kattunge också (viktigt att påpeka att den klarade sig helt utmärkt), jo, jag ligger här för jag vet precis vad som väntar mig när jag går ner.

Det är alltid samma sak.

Hon säger till mig att jag inte får anställa någon projektledare, inga experter utifrån och inga som gör själva arbetet heller... Jag måste städa själv, hon säger det varje gång.

Och dessutom så säger hon att hade jag städat lite hela tiden hade det här aldrig hänt.

OCH DET VET JAG JU!!!

Ni vet när man blir sådär förvånad som bara ett barn kan bli när det står och kollar med stora ögon på sin korv som ligger där på marken, sen kollar barnet på korvbrödet i handen med ännu större ögon och kollar sedan på sin mamma med en: "Men va fan mamma, jag höll ju den precis som du sa att jag skulle hålla, nu fattar jag fan ingenting här." blick med ögon så stora att de ser ut som om de snart ska ramla ur.

Så förvånad var det ingen på hela tågstationen som blev när dom ropade ut i högtalarna att tåget var försenat.

Att köpa skor för mig är ungefär som att vara 119 cm på Gröna Lund, man får vara där och kolla på när alla andra skrattar och har kul men man är för kort för att få åka någon av de roliga attraktionerna själv.

Jag har nämligen storlek 40 i skostorlek, eller egentligen i skor med små storlekar, annars passar 39 också.

När jag var i Stockholm en gång för något år sedan och frågade en vacker kvinna i sina bästa år om de hade skorna jag hade prövat fast i storlek 39 istället så tittade hon på mig och sa kort och gott: "Ojdå." och gick iväg.
Hon kom tillbaka med ett annat par skor och sa: "De här de enda skorna vi har i den storleken." Kort tystnad. "De är från barnavdelningen."
"De har kardborreband?" Sa jag.

Det var en traumatisk upplevelse i mitt liv.

Hur som helst så skulle jag köpa skor igår, och det gick ungefär som vanligt. Väldigt dåligt, väldigt länge alltså. Men tillslut hittade jag och A en butik som såg ut att ha vägrat följa med resten av världen in i 2000-talet. Åkes skor hette den.

Vid tidpunkten vi hittade Åkes skor hade vi varit på stan i flera timmar och köpt på oss massor med andra grejer, det är inte det att jag försöker få oss att framstå som några svenska Hollywood fruar här, nej absolut inte! Det var nämligen så att vi testade en produkt som heter "foot warmer" innan vi gick på stan, man lägger ner tunna sulor i skorna så att de blir varma i upp till fem timmar. Och det blev varmt, i mina tankar vill jag påstå att det förmodligen är så det känns att gå på glödande kol men jag chansar på att det är en lite eventuellt överdriven tanke.

Det är en grym idé, "foot warmer" det är det. Men när man är på stan och ska köpa skor är det kanske inte det mest genomtänkta man kan göra. Stackars Åke ändrade nämligen ansiktsuttryck och ryggade bakåt när jag tog av mig mina skor. Det luktade inte hallon.

När jag frågade om han hade storlek 39 istället såg jag hur Åke tänkte efter hur sådana små fötter kan utsöndra så mycket förorenad luft på en gång. Så jag försökte snyggt lägga in kommentaren: "har du testat "foot warmer" eller?"

Det hade inte Åke.

På begäran av en kär vän som ville ha mer bilder och mindre text så bjuder jag på mina kompisar A och T!

På båten finns det alltså en leksaksbil, inte en sån där leksaksbil som man har i handen och låtsas att man kör runt med, utan en sån där som är stor när man själv är liten, som man sitter i och faktiskt kan köra runt med på riktigt.

Anledningen till att jag vet om det här är att jag runt åtta tiden imorse gjorde mitt yttersta för att försöka sova lite grann när någon helt plötsligt kör in i min stol med en lätt krock.
Jag vänder mig om och tittar på den lilla killen med en: "Nu lägger du i backen och kör r-u-n-t stolen innan du måste ta reda på vad för slags försäkring din bil har!" blick.

Nu är jag ju inte helt hundra procent säker på att han förstod att det exakt var det här jag menade med min blick även fast jag hoppas det. Han kan ju inte ha varit äldre än 3-4 år, men jag är rätt säker på att han hur som helst besvarade den med en: "Du kompis, min pappa är mycket bättre än din pappa, så det så!" blick, sen verkade det som om han bestämde att diskussionen i och med det oövervinneliga argumentet var avgjort.

Han backade och körde vidare, och alltså, vi pratar ju inga formel-1 hastigheter såklart eftersom det inte är en bil med en riktig motor utan man får liksom ta fart själv med fötterna, annars hade jag nog haft sämre samvete när jag knappt kunde låta bli att skratta när han lite senare körde in i sin yngre syster med en nästan obetydlig hastighet men hon föll ihop som om alla ben i hennes kropp hade slutat fungera.

Jag kan fortfarande inte vara helt säker på att den lilla killen såg eller förstod min: "Hörredudu kompis, vems pappa är bäst nu då?" blick när hans pappa kom och tog båda barnen under varsin arm och gick därifrån.

Men jag hoppas det.