Jag: ”Jag vet inte vad jag ska skriva om, har ju klarat mig från att göra någonting klantigt, någonting fel eller någonting roligt heller för den delen i flera dagar nu!”

Mamma och M samtidigt i en oroväckande samspelt röst: ”Skriv om dit liv då, du har gjort massa klantiga grejer genom åren!”

Och det var ju inte så snällt, men jag förstår litegrann vad dem syftar på. Jag gör rätt mycket saker som jag i efterhand funderar över vad fan jag egentligen tänkte på då, men trots att det är dumt så blir det, som tur är rätt bra historier av det hela. Så i brist på andra händelser tänkte jag försöka mig på en topp 10 med gamla historier om oklara beslut och jobbiga situationer.

#10

Jag hade varit i Stockholm och träffat kompisar. Förmodligen satt på mig en snygg skjorta på lördagskvällen och låtsas att jag hörde hemma på Stureplan som handen i handsken, lite grann som man gjorde när man var mindre under Stockholmsveckan på Gotland. Man letade upp sin snyggaste pikétröja och log sitt största leende när man betalade 300 kr för att gå in på samma ställe som man betalar 100 kr för en vanlig dag elva andra månader om året. Hade förmodligen rätt kul också, kommer inte riktigt ihåg. Med det är inte helt relevant för historien heller, mer som lite klassiskt ordbajsande i en högstadieuppsats så att det ser ut som att jag har skrivit hur mycket som helst.

Lördagsnatten övergick till söndagsmorgon, söndagsmorgon övergick snabbt till bakispizzalunch och sen blev det dags att åka hem. För ovanlighetens skull så skulle jag flyga hem så åkte in till cityterminalen och köpte en enkel flygbussbiljett och hoppade på nästa buss som gick. Busschauffören hälsade alla välkomna och berättade att resan till Arlanda skulle ta ungefär 45 minuter. Efter ungefär 20 av de här 45 minuterna får jag panik, vad fan gör jag på den här bussen? Mitt plan går ju från Bromma. Hoppar upp och springer fram till chauffören som inte riktigt fattar hur man kan vara så dum att man går på fel buss, han upplyste mig mer än en gång att han faktiskt klart och tydligt hade sagt slutdestination A-R-L-A-N-D-A, som om han noga ville förtydliga att han var en exemplarisk chaufför som absolut inte hade gjort någonting fel, vilket jag ju var fullt medveten om redan innan. ”Det här har jag aldrig varit med om tidigare!” sa han också, sådär hjälpsamt som en irriterad busschaufför som faktiskt sköter sitt jobb exemplariskt kan göra ibland.

Nåja. Efter mycket om och men stannade han till snabbt vid ett ställe där flygbussar på väg från Arlanda passerade på andra sidan vägen men han var mycket tydlig med att de bussarna inte plockade upp någon utan bara lämnade av folk så det var inte ens säkert att den skulle stanna för mig.

Någon minut senare så kom då den mötande bussen och jag började hoppa och vifta med armarna, som i dagens samhälle säkert skulle beskrivas som en ”Harlem Shake” men på den tiden så såg jag mest troligen ut som en oklar individ med någon form av personlighetsstörning.

Han stannade och jag berättade vad jag gjorde där, han tittade på mig precis som den andra busschauffören och sa: ”Men, han sa väl vart bussen gick, han sa väl A-R-L-A-N-D-A? Hur kan du vara så dum att du inte vet vart ditt flyg går ifrån?” Och sådär lät det när jag kom tillbaka till cityterminalen och hon i kassan frågade varför jag ville köpa en ny bussbiljett för hon kom allt ihåg att jag hade varit där förut och när jag ringde till flygbolaget och förklarade varför jag förmodligen skulle bli sen till incheckningen också.

Och när jag kom fram till incheckningen så frågade hon bakom disken varför jag var sen så jag suckade och frågade om ingen hade sagt till henne att jag skulle vara det, sen alltså.

”Jo visst gjorde dem det, men det var så klantigt så jag ville höra dig berätta det igen!” Svarade hon då. Och log, det gjorde hon också.