Jaha, så jag har ju alltså haft semester i två veckor och är nu tillbaka i Eskilstuna. Ingenting är som vanligt. Eller alltså okej då, egentligen är allting som vanligt med undantag av precis utanför min lägenhet. Där det har övergått från att ha varit en zon av ett logiskt fungerande regelsystem till dagens fulländade förfärliga anarki.
Jag är en rätt enkel människa som inte blir upprörd över speciellt mycket. Men när man kommer tillbaka och märker att någon under tiden har tagit min parkeringsplats och gjort den till sin egen. Då blir jag arg. Inte sådär jättearg, men ja, lite grann i alla fall.
Jag inser förstås att det är lite samma sak som när två barn bråkar om en, från början rätt ointressant leksak men som blir mer och mer intressant ju längre tid man själv inte får ha den. Det inser jag.
Men det är en principsak nu som jag inte riktigt kan släppa.

Parkeringsplatsen som jag pratar om är alltså inte till min icke existerande bil utan till min väldigt gamla cykel. Ni förstår, det finns fem platser i cykelstället där vi parkerar och grejen med det här, och förmodligen alla cykelställ i hela världen, är att man har lika mycket plats där som man har benutrymme i Ryan Airs flygplatsstolar. Just det. Så lite.
Egentligen är det inte det att någon har "tagit" min cykelparkeringsplats lika mycket som någon bara har ställt sig mellan min cykel och cykeln till vänster om mig så att jag måste gå runt till andra sidan och böja mig över cykeln för att låsa upp den. Egentligen. Men ändå. Vi hade inte det här problemet förut.

Idag kände jag att det var dags att ta tag i problemet som en lite så där lagom arg, lagom ung, lagom svensk och lagom snäll man tar tag i lagom stora problem. Jag ställde mig på hens plats.
Så nu står min cykel där och väntar på att tredje världskriget ska bryta ut.

Och ja, jo. Det hände mer grejer på semestern än det gör just nu, det gjorde det allt.

Jag håller på att flytta, alltså inte flytta som i flytta någonstans, eller alltså jo. Men bara i rymden, men inte riktigt i den riktiga rymden utan den här mer moderna "cyberrymden". Jag tänkte flytta över till www.AlexPOV.se istället.
Men ni som känner mig vet att saker som liksom egentligen inte måste bli gjorda under någon form av tidspress, ja, dom sakerna blir sällan gjorda snabbt, ibland inte alls.
Men jag har i alla fall påbörjat processen även fast jag just nu skulle kunna anmäla mig själv till fuskbyggarna och få vara med på tv, men det hade varit rätt dumt. Att anmäla sig själv alltså. Jag ser Martin Timell och Lennart Ekdal stå där framför mig och ifrågasätta varför jag har valt att sätta upp tapeterna med silvertejp för? Och man hade ju känt sig allmänt irriterad då alltså. Alla vet ju att silvertejp funkar menar jag.

Men ja.. det var bara det.

Var på stranden idag. Vi kom dit väldigt tidigt så det var jag, några kompisar och småbarnsfamiljerna där. Rent energimässigt känner man sig som en koalabjörn på sömntabletter om man jämför med barnen.
Småbarn på stranden, eller som man även skulle kunna säga: "monster" är farliga varelser som lever för att sprida så mycket sand omkring sig som möjligt. P summerade det filosofiskt:
"En zombieapokalyps på stranden hade varit något. Alla bara lufsar fram lite sakta och ingen skvätter sand på en."

Men nu såhär lite senare har vi liksom bytt sida litegrann. Det är inte så lätt som man tror att inte skvätta sand. Det har även medfört att jag har lärt mig att det är mer accepterat när småbarn gör det. En tjugotreåring är tydligen inte söt och gullig och "borde veta bättre". Märkligt. Men men, vi spelade faktiskt volleyboll och nu är det såhär att vi per definition kanske inte är världens bästa volleybollspelare. Eller ja, inte bra alls skulle man kunna säga, det är inte på volleybollplanen vi imponerar på ja.. Någon, om vi säger så. Vilket märktes när P skulle rädda bollen från att träffa några intet ont anade turister som låg och solade, dom hade förmodligen bara hört bra saker om Tofta, tills idag. P räddade bollen från att träffa dom, det gjorde han. Men ni vet när man skojar med någon i skidbacken och gör en jättehård inbromsning så att det flyger snö överallt och alla skrattar för att det är liksom en kul grej. Aa.. Så gjorde han nu också, men det var ingen som skrattade.

Nu är jag frisk igen. Eller ja, frisk och frisk. Jag var ute igår så idag har jag lidit av sådan här huvudvärk som man med åren drabbas av allt oftare, men har haft ett flertal vilda diskussioner med mamma om att jag faktiskt tycker att det är samma sak som att vara sjuk.
Det är tydligen inte det.

Är sjuk igen. Ni vet hur det är när en kille är sjuk. Det är hemskt och eftersom jag är gammal nu så antar jag att det kvalificerar mig att kallas för en man, vilket gör det hela minst tio gånger värre. Det är ungefär som att sitta på ett tåg bredvid två barn som leker med opraktiskt stora dinosaurieleksaker. Vilket jag, förövrigt, som av en märklig händelse, gör just nu. Som om det inte vore nog så är det två sådana dära barn som inte borde få leka med dinosaurier tillsammans.
För barn som leker med dinosaurier kan jämföras med magneter, det krävs en plus och en minusmagnet för att det ska gå bra. Ni förstår att när det är två plusmagneter, eller som i det här fallet, två barn som båda ska vinna och utrota det andra barnets dinosaurie till den grad att mänskligheten aldrig någonsin skulle höra talas om dinosaurier igen. Ja, då är det en evighetslång kamp på liv och död där den enda "stenen i skon" liksom är att ingen går med på att dö, någonsin, nåja. I alla fall i en timme och två minuter till, sen är vi framme.

Det kan vara så att jag är lite bitter för att jag är sjuk, det kan faktiskt eventuella vara så.