Spillde ketchup på mina shorts idag och på min skjorta igår. Hade mamma varit här hade det varit lugnt, hon hade såklart suckat först och skakat på huvudet som hon alltid gör, för jag är nämligen hopplös och spiller alltid.
Men sen hade hon ställt sig och fixat ihop något hemligt fläckborttagnigsmedel som bara mamma kan och ett litet tag senare hade mina kläder varit som nya. Nu kommer shortsen och skjortan ligga i tvättkorgen tills ketchupfläckarna har etsat sig fast såpass mycket att dom tillslut kommer deklarera kläderna som sitt eget land.

Så att, det jag indirekt försöker säga är att mamma är den personen som alltid löser det jag inte kan. Personen som gör att jag aldrig behöver bryta ihop för jag vet att har jag ett problem så ringer jag till mamma.

Hon är personen som lät mig flytta hemifrån när jag var femton år gammal, hon var förmodligen vettskrämd då. Det var hon nog. Jag kunde ju inte ens koka potatis. Men hon visade aldrig det. Hon trodde på mig. Hon är personen som har skickat sms och sagt att hon har satt över pengar till mat och avslutat med ett hjärta och en smiley när hennes egna kylskåp har stått ekande tomt under den hårdaste perioden i våra liv.

Jag har henne att tacka för så mycket att jag egentligen känner att det inte riktigt går att beskriva med ord, men nu i efterhand är hon nog rätt nöjd med att hon lät mig flytta såpass tidigt ändå. Det gick ju bra.

Nu kan jag ju faktiskt koka potatis. Och jag har mamma att tacka för det.

Grattis på morsdag.

Ni vet den där perfekta dagen som börjar med att man går till ett bageri och köper frukost, äter den på balkongen i strålande solsken och känner att idag kan inget gå fel.

Så kände jag tills T sa: "Jag ska klippa mig, någon som ska med?"
Någon dag tidigare hade jag fått den rätt lättförstådda peaken: "Det finns frisörer i Eskilstuna också" så kände att jag hade inget annat val än att följa med.
Eftersom det är lördag så var utbudet begränsat, valet av frisör gjordes efter att ha läst två positiva recensioner på internet som jag, såhär i efterhand, misstänker att frisören hade skrivit själv.
Eftersom jag aldrig har varit Alphahanen i ja, någon grupp, någonsin. Så fick jag sätta mig i stolen först. Som det där första testobjektet som liksom i princip inte har någon chans alls att överleva ifall det hade handlat om att testa en ny medicin. Ungefär så, typ.
Aja, hur som helst.
"Hur vill du ha det?" Frågade hon med en attityd som underförstått berättade att hon redan hade bestämt sig för vad hon skulle göra eftersom att dels så tror jag inte hon kunde så många olika frisyrer och dels så verkade det som om hon visste bäst och jag visste ingenting alls. Och det är ju sant att jag inte vet någonting, det är det. När jag klipper mig hemma säger jag alltid: "Gör vad du vill!" Och så blir det bra. Här förklarade jag i minsta detalj hur jag ville ha det, "6,23 mm där och 7,57 mm där!". Men som sagt, hon lyssnade inte riktigt, eller så tyckte hon att jag hade dåliga idéer så hon gjorde som hon ville.

När vi hade kommit halvvägs in i klippningen och passerat "the point of no return" så satt jag och tittade på mig själv i pottfrilla och kände att det var över, den här dagen skulle bli dagen som förstörde sommaren. Det var ungefär lika kul som jag tänker mig att det är att åka på kryssning med Destination Gotland. Och i ögonvrån såg jag T som satt och skrattade.

Men så kom det där magiska saxklippet som gjorde att det blev godkänt ändå. Sen var det T's tur: "Vill ha samma frisyr som Beckham ungefär!"

Och nu sitter jag här och skrattar och gör tummen upp i spegeln för jag tror inte att frisören vet vem Beckham är!

Karma's a bitch.

Var och handlade lite idag. Det är ju ofta rätt kul och sådär, men när man handlar på Hemtex är det faktiskt inte alls det om man heter Alexander och är ute och letar efter en duk till ett köksbord.

En äldre dam hälsade ängsligt på mig, det såg ut som om jag var den första tjugotvååriga killen som besökte henne under hela tjugohundratalet ungefär, men hon frågade snällt om jag behövde hjälp.

Jag ville krama henne, börja gråta och skrika: "Jaaa!" men flera års livserfarenhet gjorde att jag hann samla mig och spela cool istället. Med andra ord så skrek jag bara: "Jaaaa!".

- "Vad är det för mått på bordet?"
- "Ehm.. Alltså.. Ja, du vet. Lagom."

Det såg inte ut som hon visste.

- "Jaha, så du åkte hit utan att mäta bordet du, vet du hur många stolar du har till bordet då?"

Det visste jag minsann!

- "Såklart jag vet det! Alltså jag har två stolar till bordet, men man ska ha fyra egentligen, sen kan man ha sex stycken om man vill! Men som sagt jag har bara två stycken just nu!"

Hon tänkte med största sannolikhet: "Inte många år kvar till pensionen nu, djupa andetag, tänk på sommarstugan i Spanien."

- "Jaha, ehm ja. Ta den här då." *pekar på en svart duk*
- "Ja den ser fin ut, men kan man lägga en duk på duken? Alltså matcha lite snyggt sådär?"
- "........en löpare menar du?"
- "Ja, eller..vadå, är det en duk?"

Hon mumlade något ohörbart "ja-a-aa!" Tänkte säkert: "JAAA! h-e-r-r-e-g-u-d!"

Lite senare i kassan så frågade hon om jag hade ett medlemskort. Men ungefär halvvägs in i meningen så kollade hon upp på mig och jag kollade på henne, våra blickar möttes en kort sekund och sen mumlade hon tyst: "Nej, nej.. det är klart du inte har.."

Länge sen igen nu, men det har som vanligt en naturlig förklaring.
Jag och R har nämligen besökt ett gym. Jag skulle per definition inte kunna säga att vi var där nyligen, nej då skulle jag ljuga. Det var väl en sisådär fyra dagar sen nu. Träningsverken är ju som värst runt den fjärde, eventuellt femte dagen. Typ. Ni vet hur det är.

Valet av gym stod mellan Friskis & Svettis och, som en stor kille sa samtidigt som han tittade väldigt sarkastiskt på mig, "Gymmet där bara biffarna tränar!"
Vi känner ju varandra nu, ni och jag. Så jag känner att jag inte behöver skriva vilket gym jag valde.

Har köpt en ny tv också. "En sån där Smart-Tv!" sa han i affären. Men kan säga att hittils är den så jävla osmart. Alltså riktigt jävla dum. För det första frågade vi killen i varuutlämningen om han trodde den skulle få plats i vår bil. När vi sedan berättade vad vi hade för bil så kändes det lite som att han ansträngde sig till den grad att han inte kunde andas längre för att inte skratta och fråga om vi verkligen var seriösa? Kan gå med på att det inte var tvn's fel utan mer mitt. Men ändå. Dagen efter, närmare bestämt söndag kväll. ringer det på dörren och jag öppnar åt en äldre dam som jag tror är min granne men i själva verket är från Radiotjänst.
I samma ögonblick som jag tänker hitta på någon dålig ursäkt till varför jag inte har någon tv så är kanalsökningen klar och tvn väljer att slå på sig själv med en övernaturligt hög standardvolym.
Hon tittade på mig och jag tittade på henne. Hon med blicken som ett barn på julafton. Jag med blicken hos en 16-åring som precis har fått utegångsförbud.

"Så du tittar på rapport hör jag?" Sa hon och skrattade.

Jag och R skulle boka vår första tvättid för någon dag sedan. En bagatell för de flesta kan tyckas men förenat med livsfara för andra. Har ju inte riktigt förklarat hur jag bor så tänkte börja där, tänk på någonting gammalt. Bra. Och tänk er nu en lägenhet. Lägg ihop dessa och vi har en bra beskrivning av hur min ser ut. Tapeterna har nog suttit där sedan urminnes tid och skulle man nu ta tag i det och byta ut dom är jag nästan säker på att man skulle hitta spår av fossiler och eventuella dinosaurieben.
För att komma till tvättstugan måste man först gå ner i en rätt obehaglig gammal källare. I den här obehagliga källaren fanns det ologiskt många dörrar men som ni kanske förstår så fanns de ingen stor informationstavla med en röd "Här är du!" prick utan vi fick leta oss fram till tvättstugan.
Så R öppnar den dörren som ser ut som den mest logiska tvättstugedörren, öppnar och helt plötsligt skriker: "HUND!!", stänger igen dörren och backar några steg. Jag tittade på R med den där typiska "Va fan skriker du hund för?" blicken. Ja, ni vet. Sen hörde vi några snabba steg, dörren som öppnades igen och såg en, låt oss säga "lite större tjej" titta ner på oss med en lite argare variant av "Va fan skriker du hund för?" blick. Och som om hon inte trodde att vi märkte vad hennes blick försökte säga sa hon det med en väldigt mörk röst också, litegrann som Gandalf's när han skriker: "You shall not pass!!" ungefär.

Om vi nu rent hypotetiskt skulle säga att det fanns en Gud så skulle vi med största sannolikhet kunna säga att han utformade mitt personliga försvarssystem med att dra dåliga skämt, nu har jag ju under 22 års tid lärt mig på ett ungefär att hantera det här och det var nog därför jag lyckades hålla "tvättar du din hund i tvättstugan?" kommentaren inom mig. Det visade sig att vi hade gått rakt in i hennes lägenhet, har en känsla av att det inte blir så mycket lånande av socker där i framtiden.

Vet egentligen inte vem det var som sa det men jag tänkte på det nu så om vi känner för det så kan vi väl bestämma att jag också är en vis man. Den senaste tiden har det hänt en del saker. Bland annat har jag skaffat en sambo. Inte en sån där söt, organiserad, duktig och väldoftande tjej som man helst skulle vilja ha som sambo. Nej, istället bor jag numera med R, en gammal klasskompis från Växjö. Till skillnad från den där söta organiserade och väldoftande tjejen som jag helst skulle vilja bo med så är R mer en typisk definiton av en singelkille: fisande, oorganiserad och lat. Vi är lika på det sättet, R och jag.

Det är ju ingen hemlighet att jag inte alltid klarar av att ha många bollar i luften samtidigt. Ibland räcker det med att jag kastar upp en boll, följer den med blicken och sen helt plötsligt börjar tänka på någonting annat, förmodligen helt oviktigt och vips så har jag glömt bort bollen som senare kommer tillbaka och träffar mig i huvudet med full kraft. Lite så kändes det när R ringde till mig dagen efter vi hade flyttat in i lägenheten, varit och storhandlat och berättar att kylskåpet inklusive frysen hade gått sönder. Och för en man som precis har flyttat in i en lägenhet på 60 kvm, enbart äger fyra möbler och har planerat in en tur till IKEA i helgen kändes det som att någon tog upp mina pengar ur plånboken och eldade upp allt framför mina ögon.

”Vi får ringa hyresvärden och be han kolla på det då!” Sa jag och la på. Det tog inte många sekunder innan han ringde upp igen och jag andades ut och tänkte att nu kommer han säga att han bara skojade.

Jag hade fel.

 ”Lampan är trasig, och spisen fungerar inte fast alla proppar är som dom ska.” säger R och drog sedan lite skämtsamt kommentaren: ”Man skulle kunna tro att du inte har någon el här.”

Jag reagerade ungefär som en hyrd DVD-film när den fryser fast precis innan den spännande upplösningen av filmen, stannade nämligen upp, tänkte efter och kom på att jag inte hade ringt och fixat något elavtal än, jag hade ju tänkt göra det, det hade jag ju faktiskt. Men som sagt, många bollar i luften samtidigt var det. En el-lös natt, en ironiskt påfrestande supporthjälp innehållandes bland annat kommentaren: ”Det var ju ”El-ändigt” och några hundralappar senare fick vi tillslut el.

VI har även hunnit med en Valborg i Uppsala, den bestod mest utav taxiåkande och sköna konversationer med chaufförer.

Chaufför: ”Ni behöver inte viska, jag har Sveriges bästa hörsel”

P: *Viskar någonting helt ohörbart*

Chauffören: ”Ja mannen, jag älskar köttbullar, vem gör inte det!”

När jag betalade med kort drog jag till med den briljanta kommentaren: ”Du kan behålla resten!” Jag vet än idag inte riktigt vad jag egentligen menade med det..