Personerna framför mig på tåget sitter och dricker vin. Dom pratar om aggressiva ex, besöksförbud mot, vad jag antar är samma aggressiva ex, skitjobbiga föräldrar och sådant, jag försöker att inte lyssna, det försöker jag faktiskt. Men dom pratar rätt högt. Ni vet sådär högt som det alltid är någon/några som pratar i alla vagnar på alla tåg i alla delar av Sverige, Alltid.

Men det var inte det jag tänkte på egentligen. Nej, för att när jag var yngre, närmare bestämt arton år, så åkte jag tåg från Växjö till Stockholm. Det var rätt mycket folk på tåget så jag slog mig ned bredvid en kvinna i 40-års åldern och förberedde mig på några långsamma, sköna och tysta timmar.

Trodde jag.

Jag hann inte ens sätta i ena hörluren i örat innan hon inledde ett samtal. Jag trodde det skulle bli ett kort samtal, "vad är klockan?"-kort ungefär, men hon pratade på. Hon pratade om hennes barn, vart dom bodde, vad dom gjorde, att hon ägde en Statoilmack förut men att det blev för mycket jobb så nu var hon anställd på samma mack, fast utan att äga den. Eller ja, någonting liknande i alla fall, hon sa så mycket.

Hur som helst.

Klockan var runt elva på förmiddagen, det satt morgontrötta personer på tåget som kämpade i sig torra prästbyrån-mackor och läste sina tidningar när kvinnan bredvid mig ursäktade sig och gick iväg. Det gick en stund, jag började glatt vänja mig vid tanken av att resten av resan skulle vara lugn och pratfri. Men...jag hade fel.
Hon kom tillbaka och såg väldigt glad ut, som om hon precis hade hittat sin drömprins, vilket var jobbigt av så många anledningar. Men mest av allt eftersom hon tittade på mig. Hon satte sig ner, fortfarande tittandes på mig, log och tog fram en vinflaska och två glas.

"Jag blev sugen på vin men jag kan ju inte dricka upp allting själv så vi kan ju dela på den tänkte jag!"

Jasså det tänkte du. Tänkte jag.

Jag satt på stolen närmast fönstret, eller i det här fallet, en fängelsecell med fönster. Jag lovar att Michael Scofield från Prison Break hade sett den här cellen som sin överman.
Och jag var inte så tuff då, jag visste inte så mycket om världen. Så jag tackade ja och tog ett glas vin. Sen pratade vi igen, eller "vi" är ett starkt ord, hon pratade, jag lyssnade och mumlade "Mhmm" till svar. Hon var en sådan person som helt saknade spelförståelse när det kom till sociala sammanhang. Hon var sociala sammanhangs Filippo Inzaghi skulle man kunna säga. Med andra ord, ständigt offside.
Vi drack upp vinflaskan och när vi kom fram till Stockholm runt halv två frågade hon om jag och mina kompisar ville träffa henne och hennes kompisar senare under kvällen på en krog som skulle ha ett bra, känt dansband där och "Shakea lite". Som hon sa och gjorde en märklig dansliknande rörelse med kroppen.

Det ville vi inte.