Jaha, så jag har ju alltså haft semester i två veckor och är nu tillbaka i Eskilstuna. Ingenting är som vanligt. Eller alltså okej då, egentligen är allting som vanligt med undantag av precis utanför min lägenhet. Där det har övergått från att ha varit en zon av ett logiskt fungerande regelsystem till dagens fulländade förfärliga anarki.
Jag är en rätt enkel människa som inte blir upprörd över speciellt mycket. Men när man kommer tillbaka och märker att någon under tiden har tagit min parkeringsplats och gjort den till sin egen. Då blir jag arg. Inte sådär jättearg, men ja, lite grann i alla fall.
Jag inser förstås att det är lite samma sak som när två barn bråkar om en, från början rätt ointressant leksak men som blir mer och mer intressant ju längre tid man själv inte får ha den. Det inser jag.
Men det är en principsak nu som jag inte riktigt kan släppa.

Parkeringsplatsen som jag pratar om är alltså inte till min icke existerande bil utan till min väldigt gamla cykel. Ni förstår, det finns fem platser i cykelstället där vi parkerar och grejen med det här, och förmodligen alla cykelställ i hela världen, är att man har lika mycket plats där som man har benutrymme i Ryan Airs flygplatsstolar. Just det. Så lite.
Egentligen är det inte det att någon har "tagit" min cykelparkeringsplats lika mycket som någon bara har ställt sig mellan min cykel och cykeln till vänster om mig så att jag måste gå runt till andra sidan och böja mig över cykeln för att låsa upp den. Egentligen. Men ändå. Vi hade inte det här problemet förut.

Idag kände jag att det var dags att ta tag i problemet som en lite så där lagom arg, lagom ung, lagom svensk och lagom snäll man tar tag i lagom stora problem. Jag ställde mig på hens plats.
Så nu står min cykel där och väntar på att tredje världskriget ska bryta ut.

Och ja, jo. Det hände mer grejer på semestern än det gör just nu, det gjorde det allt.