Har varit på ett ställe som kan beskrivas på två olika sätt idag. Man skulle kunna säga att det är stället där ens bästa drömmar är verklighet, där vuxna blir barn och barn blir lyckliga. Eller så skulle man kunna säga att det är där man på riktigt märker om man har klaustrofobi, är folkrädd och tycker det är värt att stå i kö i fem timmar för att ha kul i fem minuter.
Men jag är jag och den dagen jag skulle beskriva Gröna Lund på det andra sättet och mena det mer än det första, då är jag orolig för mig själv.
Jag var där med O, som noga hade förberett sig genom att läsa igenom vilka olyckor som tidigare hade inträffat där, hon visade till och med en gammal tidningsartikel om det. Men vi klarade oss rätt bra och O var knappt rädd och uppskattade de långa köerna efter, rätt egoistiskt men samtidigt väldigt logiskt tänkande utbrast:
"Det är rätt skönt att stå här och se alla som åker upp komma ner igen, så man vet att dom är oskadda!" när vi skulle åka katapulten/uppskjutet.

Jag skrattade åt O när hon sa att hon hade tagit en åksjuketablett tidigare under dagen. Men nu sitter jag på stationen och är åksjuk.

Som fan. Jag vinglar lite när jag går och min syn är inte riktigt vad den brukar vara. Men det är rätt lugnt ändå för jag smälter in helt okej som en ung vinglande man en lördagkväll i Stockholm. Men, till skillnad från alla andra har jag mitt förnuft kvar, eller ja, det och så har jag suttit och väntat på tåget själv i två timmar nu. Så min hjärna har liksom hunnit tänka alldeles för mycket på egen hand.
Vi skulle väl helt enkelt kunna säga att jag förnuftigt nog har tänkt igenom scenariot att om en ordningsvakt skulle stanna mig för att jag vinglar så skulle jag visa upp mitt åkband från Gröna Lund och liksom visa det för hen. Och peka på det. Så ordningsvakten förstår. Det kan bli så att ordningsvakten här inte alls förstår. Och då måste jag förklara att jag egentligen inte är så bra på att åka karuseller som snurrar runt eftersom jag oftast blir yr och illamående av det. Som när man äter alldeles för mycket godis och får ont i magen, fast det är ju mer gott än kul egentligen men ja. Har inte ordningsvakten förstått mig vid det här laget är det nog kört och då får jag nog följa med till stället på tunnelbanan där ens värsta mardrömmar uppfylls, där dom använder... Kan tåget komma snart eller.

Okej, så jag har 1,5 kg nötfärs hemma. Efter att inte helt frisk ha kämpat mig igenom en dag på jobbet, är jag nu hemma igen. Mycket tack vare min överblivna Thailandsalvedon i sina läskigt små gröna kapslar som ser ut att lika gärna kunna innehålla någonting som skulle ha varit en enkelbiljett till det där rummet som alla vet om på flygplatsen men ingen någonsin vill besöka. Så planen var att snabbt och enkelt laga spaghetti med köttfärssås och sedan lägga mig i sängen, vila och göra absolut ingenting.

Så blev det ju såklart inte. Och varför inte då?

Jo… för att i vårt skafferi finns det nämligen: Matvete, Bulgur, Kamutvete, Couscous och Quinoa. Och letar man lite längre in så upptäcker man att vissa av de här ”låtsasgrynen” eller vad man ska kalla dem för, även finns i fullkornsvariant. Längst in i vårt skafferi, och nu menar jag verkligen längst in, hade jag kunnat komma längre in hade jag förmodligen trampat rätt in i Narnia, därinne finns det till och med en gammal vattenflaska med ökensand från Egypten.

Det finns alltså på riktigt ökensand från Egypten i vårt skafferi men inte spaghetti.

Tar ett par djupa andetag och funderar på vilket ”låtsasgryn” jag ska ta istället när telefonen ringer.

Jag: ”Hej, det är Alexander.”

Mystisk äldre dam: ”Hej, jag heter .. och såg din annons om att du söker lägenhet i Västerås, nu är det såhär att jag delar lägenhet med min mamma, eller nej alltså jag gjorde, hon gick tyvärr bort nyss.”

Obekväm tystnad, eftersom jag blev ställd och inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta samtalet.

Mystisk äldre dam igen: ”Jo, så jag tänkte att du skulle kunna bo i hennes rum. Men vi bor ju inte riktigt i Västerås, (mumlar för sig själv: ”Oj, nu sa jag vi…”) nej, jag bor ungefär 10 minuter utanför staden med buss, rätt så ensamt är det här, ensamt men mysigt.”

Jag: ”Ja, alltså… det låter spännande och mysigt och sådär men vill ju helst ha en egen lägenhet, och helst i Västerås.”

Mystisk äldre dam: ”Ja det förstås, men det ingår tv också, och så kan vi säkert laga mat tillsammans, det hade ju varit trevligt och underlättat för oss båda två.”

Här funderade jag ett kort ögonblick på ifall jag skulle fråga henne om det måhända fanns någon form av riktig pasta eller spaghetti i hennes skafferi, men beslutade mig för att hålla det för mig själv.

Jag: ”Jo såklart, det hade ju varit bra, men du, jag måste tänka på det, jag ringer upp ifall det skulle vara intressant.”

Ytterliggare ett djupt andetag, där fick jag för att jag la ut mitt telefonnummer på Blocket då.

Efter lite överläggande bestämde jag mig tillslut för att åka till Ica och köpa spaghetti. Kommer dit, går in och kommer på att jag måste ha lök också. Funderade på ifall kassörskan skulle säga någonting kul, i stil med: ”Här var det lökigt idag!”, så gick till kassan och köpte två lökar för 5 kr. Kassörskan sa till min besvikelse ingenting… och så åkte jag hem.

Väl hemma kommer jag på hur dum jag är som glömde bort spaghettin bara för att jag tänkte se om kassörskan skulle dra något jävla skämt eller inte. Gav upp, la mig i sängen och nu ligger jag här, slutkörd och utan mat och det jag egentligen vill ha sagt är nog att ni tjejer som säger att det inte är synd om killar när dom är sjuka.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Så det har gått ett par dagar nu och läget är fortfarande kritiskt. Vid cykelparkeringsplatsen alltså.

Ni vet det här att hen tog min plats, jag tog hens plats och nu har hen beskjutit eld med… ingenting. Hen har bara parkerat sin cykel på plats nummer två av fem och inte flyttat på sig på flera dagar. Det är helt osymmetriskt eller ja, om man nu kan beskriva det så. Men det är helt ologiskt, som att ha SVT 1 på kanalplats 2.

 

Eftersom jag inte vet vem av mina grannar det är som är den skyldiga till, ja… egentligen ingenting, men ändå, så varje granne är numera en potentiellt misstänkt granne.

Aja, det har faktiskt hänt någonting intressantare än det här så jag kommer släppa det nu.

Eventuellt. Vi får se.

Igår var jag och R ute, vi gick samma väg som vi alltid går när vi går in till krogen. Över ett öde fält, som tydligen är så kemikaliskt förorenat att man inte får bygga någonting där överhuvudtaget, men orädda för livet som vi är så vågar vi gå där. Dagens ungdomar kallar det visst ”Yolo”. I alla fall. Det hände egentligen ingenting speciellt ute, men när vi skulle gå hem igen så gick vi över fältet igen. Men fältet var inte öde längre. Nej, det var som att ha vandrat rakt in i ett avsnitt av Game of Thrones, det var tält överallt och ja, lastbilar. Lite där kände jag att min GoT referens sprack. Men men. Helt plötsligt hör vi någonting resa på sig och sakta röra sig emot oss.

Det här var alltså klockan tre på natten och efter en överkomlig mängd alkohol i blodet så fattade jag först ingenting när R skrek: ”DET ÄR EN KAMEL, DET ÄR EN JÄVLA KAMEL!”

Den överkomliga mängden alkohol fick mig att svara: ”Du kan vara en kamel!” Men det var innan jag såg att det faktiskt var en riktig kamel där, på ett kemiskt förorenat fält i Eskilstuna. Klockan tre på natten.

Det gick inte ihop. Kameler är väl kanske inte jättefarliga men ja, vi sprang därifrån, mest för chocken som uppstod tror jag.

Och ikväll då? Ja, då ska vi gå på Cirkus.