Den ytterst uppmärksamma bloggbesökaren har med största säkerhet märkt avsaknaden av ny text här. För text finns det ju massvis av, det är lite det som är den här hemsidans svar på frågan "Varför finns jag?" ungefär, men hur kul är det att läsa samma text om och om igen då? Inte så kul nej!
Det är lite som när man glömt att stänga av en dvdfilm som står på menyläget och bakgrundsmusiken spelas om och om igen. Och igen. Det är ju inte så spännande i längden, det går jag med på..
Förklaringen till det här är att jag har fyllt år, 23 år gammal har jag hunnit bli nu. Det liksom bara hände utan att jag egentligen kunde göra någonting alls för att stoppa det.
Och så har det förstås varit midsommar samtidigt och så. Vilket var jobbigt, för vi var ute på midsommarafton, och klockan 12.01 sjöng folk så som man gör när någon fyller år, jag skulle först få leva i hundra år och och sen skulle jag tydligen skjutas.
Det var nattklubbsmusik samtidigt så jag kan eventuellt ha missförstått texten en aning men jag tänker mig att det har någonting att göra med att mina pensionspengar borde vara slut då, så det är väl lika bra antar jag.
Det var fint, men när man är ute och festar och fyller år ska man tydligen dricka födelsedagsshots också.

Vilket faktiskt är en jävligt märklig tradition eftersom när man blir äldre så borde man veta att i nio fall av tio så behövs inte den där shoten på krogen.
Så eftersom jag hade blivit vuxen, eller vuxen och vuxen... äldre i alla fall, påpekade jag det för bartendern: "Jag vill bara ha 2cl tack!"
Men ni vet, det är mycket ljud, ljus och rörelser på en nattklubb. Så när jag förklarade det här för bartendern så gjorde jag alltså ett "peacetecken" för att visa: "Bara en tvåa, tack" men det slutade med att vi fick två shots till. Fyror såklart. Då skakade jag på huvudet och gjorde ett "peacetecken" till: "B-a-r-a-a en tvåa, t-a-c-k"

Ni kan ju gissa vad som hände då.

Såhär i efterhand finner jag bartenderns agerande rätt logiskt ändå. Känner att det är lite "Det är inte du, det är jag" över den situationen.
I vilket fall som helst så hade den ansvarsfulla tjugotreåringen sagt: "Nej tack, det är bra nu!" Men jag tänkte: "Jaja, jag fyller ju åååår!" Och sådär höll det på. Ni vet hur det är.

Sen skulle det badas. För det skulle man tydligen göra, det är nog egentligen inte en födelsedagstradition, det är det nog inte. Men jag reflekterade aldrig över det då så jag badade.

Det var kallt. Liksom sådär jättejättekallt. Ni vet... så kallt att man kan byta storlek på kalsongerna från medium till small ungefär. Och det påpekade folk. Och det var ett jobbigt ögonblick. Speciellt när en kallade mig "Alexandra" det var extra jobbigt.

Ja, hur som helst, det räcker med ny text nu. Jag förklarar resten med en bild istället. Blir lättare så.
Det jag ville komma fram till var att det har tagit sin lilla tid att återhämta sig. Som en elitidrottare mellan två stora tävlingar tätt inpå varann ungefär. Fast ändå inte riktigt:

Personerna framför mig på tåget sitter och dricker vin. Dom pratar om aggressiva ex, besöksförbud mot, vad jag antar är samma aggressiva ex, skitjobbiga föräldrar och sådant, jag försöker att inte lyssna, det försöker jag faktiskt. Men dom pratar rätt högt. Ni vet sådär högt som det alltid är någon/några som pratar i alla vagnar på alla tåg i alla delar av Sverige, Alltid.

Men det var inte det jag tänkte på egentligen. Nej, för att när jag var yngre, närmare bestämt arton år, så åkte jag tåg från Växjö till Stockholm. Det var rätt mycket folk på tåget så jag slog mig ned bredvid en kvinna i 40-års åldern och förberedde mig på några långsamma, sköna och tysta timmar.

Trodde jag.

Jag hann inte ens sätta i ena hörluren i örat innan hon inledde ett samtal. Jag trodde det skulle bli ett kort samtal, "vad är klockan?"-kort ungefär, men hon pratade på. Hon pratade om hennes barn, vart dom bodde, vad dom gjorde, att hon ägde en Statoilmack förut men att det blev för mycket jobb så nu var hon anställd på samma mack, fast utan att äga den. Eller ja, någonting liknande i alla fall, hon sa så mycket.

Hur som helst.

Klockan var runt elva på förmiddagen, det satt morgontrötta personer på tåget som kämpade i sig torra prästbyrån-mackor och läste sina tidningar när kvinnan bredvid mig ursäktade sig och gick iväg. Det gick en stund, jag började glatt vänja mig vid tanken av att resten av resan skulle vara lugn och pratfri. Men...jag hade fel.
Hon kom tillbaka och såg väldigt glad ut, som om hon precis hade hittat sin drömprins, vilket var jobbigt av så många anledningar. Men mest av allt eftersom hon tittade på mig. Hon satte sig ner, fortfarande tittandes på mig, log och tog fram en vinflaska och två glas.

"Jag blev sugen på vin men jag kan ju inte dricka upp allting själv så vi kan ju dela på den tänkte jag!"

Jasså det tänkte du. Tänkte jag.

Jag satt på stolen närmast fönstret, eller i det här fallet, en fängelsecell med fönster. Jag lovar att Michael Scofield från Prison Break hade sett den här cellen som sin överman.
Och jag var inte så tuff då, jag visste inte så mycket om världen. Så jag tackade ja och tog ett glas vin. Sen pratade vi igen, eller "vi" är ett starkt ord, hon pratade, jag lyssnade och mumlade "Mhmm" till svar. Hon var en sådan person som helt saknade spelförståelse när det kom till sociala sammanhang. Hon var sociala sammanhangs Filippo Inzaghi skulle man kunna säga. Med andra ord, ständigt offside.
Vi drack upp vinflaskan och när vi kom fram till Stockholm runt halv två frågade hon om jag och mina kompisar ville träffa henne och hennes kompisar senare under kvällen på en krog som skulle ha ett bra, känt dansband där och "Shakea lite". Som hon sa och gjorde en märklig dansliknande rörelse med kroppen.

Det ville vi inte.

Aja, i alla fall.

Jag har ju cyklat förbi den här lokalen ett par gånger nu, känt av stämningen och det känns som om vi vet vart vi har varandra nu så att säga.

Men idag fick jag för mig att cykla förbi där utan händer. Vet inte riktigt om jag tänkte att det skulle ge mer street cred eller något men gjort är gjort. Jag har inte cyklat utan att hålla i cykeln med händerna på säkert två-tre år, det är inte lika coolt nu som när jag fick min cykel har jag förstått. Men jag kände att jag fortfarande hade kvar det där sköna ”flowet” som man hade när man var mindre, så började sakta svänga fram och tillbaka, cruisa lite coolt sådär ni vet. Precis när jag är mitt inne i mitt cruisande så kommer en utav medlemmarna ut ur den här lokalen och tittar på mig lite grann i förbifarten. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade just då, om jag liksom trodde att jag var cool som kunde cykla utan händer eller om jag bara slutade tänka men jag höjde hur som helst upp ena handen i luften för att göra ett ”Peace-tecken” till den här stora, starka, mycket tatuerade mannen. De två fingrarna på handen var halvvägs i processen när jag tittade på min egen hand, fick panik och kom fram till hur extremt dum jag förmodligen såg ut och drog handen snabbt som fan genom håret istället, tittade lite snabbt på honom och låtsades som om ingenting hade hänt.

Det gick nog bra… men imorgon ska jag ta en annan väg.

Träningsvärken i mina ben förklarar, inte alls speciellt vänligt för mig att jag inte ska springa mer. Någonsin.
Den verkar tro att jag har sprungit ett maraton. Men tror inte att en 90 minuters fotbollsmatch med fria, flitigt använda bör tilläggas, byten klassas som ett maraton om jag ska vara helt ärlig mot mig själv.

Så jag hade ju fixat håret innan matchen, det var ju tydligen viktigt. Men en av förmodligen många skillnader mellan mig och Ronaldo är att han spelar inför 60-80 tusen personer på läktaren, varje vecka. På våran match var det.. två stycken icke betalande tappra själar i publiken.

Det gick förbi en liten unge framför vår avbytarbänk, fruktansvärd säkerhet på sådana här toppmatcher bör tilläggas, får nog ta upp det med SVFF faktiskt. Hur som helst. Han frågade vad det stod? 2-2. Sen frågade han vilken division vi spelade i? När vi sa division 7 så tittade han på oss, tittade på det pågående spelet ute på planen, nickade för sig själv och gick tyst vidare utan några ytterligare frågor.

Min insats då?

Jo, alltså, jag var bra på uppvärmningen. Sen blev jag trött.

Står och lyssnar på taggande musik och fixar till håret. Det är jävligt viktigt det där med håret. I alla fall om man kollar på C. Ronaldo! Jag skulle nämligen åka till Stockholm idag och kolla på en korpenmatch av, förmodligen inte högsta kvalité, men det skulle bli kul. Skulle sitta och dricka Zlatanpramens och Falcao'ns under hela matchen och ju längre in i matchen, ju djupare ner i ölflaskan jag kom skulle jag uppskatta den bristande kvalitén mer och mer, eventuellt skulle jag göra en "Sån där fylledansk" och springa in på planen och slå till domaren om det var något domslut jag inte uppskattade. Förmodligen inte. Men det hade hur som helst blivit kul.

Imorse fick jag ett sms från A som frågade om jag kunde vara med i den här supermatchen istället för att se på, då halva laget var bortrest.
Jag spelar ju fotboll rätt regelbundet på hög nivå, brukar avgöra El Classico'n ibland och vinna Cl-Finaler någon gång i månaden. På FIFA alltså men ändå, det är ju nästan samma sak.
Konditionen kan också bli ett problem känner jag. Bor på andra våningen, det är ungefär 20 trappsteg i rätt behaglig lutning, blir lika andfådd varje dag när jag går upp för dom. Och psyket ja.. Ibland blir jag ju faktiskt mentalt utmattad bara av att tänka på vad jag ska skriva i den här bloggen och sådär. Det är nog ingen fördel det heller. Men det är tur att jag är en lugn person.
Har ingen sagt till mig. Någonsin. När det kommer till sportrelaterade händelser.
Det hela började med att jag fick en kvinnlig domare att börja gråta på en innebandymatch en gång. Jag var tolv år då. Det hände en grej. Det är glömt nu.

Så vi kan väl säga att jag inte har de perfekta förutsättningarna för den här matchen. Men håret ser i alla fall bra ut. Det är ju tur det.

Idag är det, bestämt genom noggrann, timslång planering, städdag. Så idag har jag, bestämt genom inte-så-noggrann, minuterslång planering, lagt mig ute i solen istället.

Ni vet hur det kan bli.

Men man kan ju städa på olika sätt, det är ju lite av en definitionsfråga det där. Under tiden jag har legat här ute har jag hunnit sortera om litegrann. Har tillexempel flyttat Facebook-appen till höger om What's Up-appen, blev smidigare så, sen har jag raderat några oanvända appar också. Men kunde inte ta bort "Hitta närmaste Max-Hamburgerrestaurang-appen" även fast jag aldrig har använt den, men man vet ju aldrig. Den kan vara skillnaden mellan liv och död en vacker dag och då kommer det vara jag som är hjälten liksom.

Okej så alltså, den uppmärksamme läsaren har väl redan hunnit dra slutsatsen att det inte händer supermycket spännande just nu. Det är märkligt det där, hade jag bott i USA hade det hänt saker hela tiden, hade flirtat med tjejer, haft stora livsavgörande beslut varje dag att ta ställning till, varit i kontakt med fel personer och sådär. Det har jag sett på "the O.C" i alla fall.

Aja, ska städa bort lite vit hy och ersätta med brun hy nu, för det är fint väder här.

Hörde att det regnade på Gotland.