Idag var jag och köpte skor. Ni läsare som titt som tätt tittar in här ibland vet att det inte alltid är det lättaste för mig eftersom mina fötter utan problem hade platsat som originalskiss för hobbitfötterna i Sagan om ringen filmerna.

Hur som helst skulle jag inte köpa vanliga skor idag utan arbetsskor. Vilket faktiskt är lättare då arbetsskor för tjejer och killar ser likadana ut så storlekar är sällan ett problem. Om det är någon, inte helt ovanligt, som kollar konstigt på mig när jag frågar efter mina 39or så kan jag alltid säga att det är en present till en tjej. Fast aa.. eller njae.. men ändå, ni fattar ju.

Ingenting av tidigare text har egentligen någonting med själva historien att göra utan historien handlar egentligen om en skylt, en enkel skylt. Gick in i affären och möttes av den här skylten. En stor skylt var det, den var fasttejpad på glasdörren precis i höjd med mitt ansikte så även om jag skulle försöka skulle jag inte kunna missa den här skylten. Det här var alltså, för att förtydliga ytterligare lite grann, ingen vanlig skylt. Det här var en skylt som inte hade lärt sig det här med personligt utrymme och sådär eftersom dörrarna öppnades långsammare än vad jag hade räknat med. Du behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att jag i princip råkade skalla skylten, men ja, den verkade vara van för den varken klagade eller sa någonting om det.

Skyltens enda budskap var i vilket fall som helst: ”Lämna in medhavd kasse/ryggsäck i kassan innan du går in i butiken.”

”Jaja” tänkte jag som hade med mig en kasse innehållandes en matlåda som tidigare under dagen var full med lasagne men numera ser ut som ett hus gör efter en hemmafest där det enda som serverades var tequila. Gick fram till kassan, sa hej och räckte över kassen med min tequilafestrester-liknande matlåda och log. Kassörskan, en söt tjej i min ålder, tittade på mig och öppnade munnen, stängde munnen, tog emot kassen, tittade i den, tittade på mig och såg ut ungefär såhär:

Hon: ”Ska jag ge den här till någon eller vadå?”

Jag: ”Nej, varför skulle du det? Det står på skylten att man ska gå hit först och lämna in sin kasse i kassan, så det är det jag gör!”

Hon:

Jag:" …"

Hon tog ytterst tveksamt kassen och la den vid kassan och muttrade någonting tyst, förmodligen ingenting jättevänligt eller charmigt chansar jag på.

Valde efter ett tag ut ett par skor och gick tillbaka till kassan. Men den söta, numera otrevliga tjejen hade gått iväg och istället stod det en äldre dam där tillsammans med en av hennes kollegor som stod precis bredvid och de avbröt sitt samtal när jag kom fram för att betala. Precis när jag tänkte be om att få tillbaka min kasse hör jag den söta, otrevliga och numera elaka tjejen skrika: ”Han har en påse i kassan, den med en matlåda i!” med en lite nonchalant röst kryddad med ett uns av ironi. Och då såg den äldre damen och hennes kollega ut ungefär såhär:

Allt det här på grund av en jävla skylt alltså.

Det borde ju komma blogginlägg oftare än det gör här, det känns lite som att det är min skyldighet till er härliga människor som dag efter dag klickar in här för att se om det har hänt någonting nytt i mitt liv. Och ja, alltså, det har det ju... Igår så bokade jag en tvättid och efter det började jag kolla på ett avsnitt av "the Mentalist" men jag somnade efter fem minuter och vaknade precis i slutet när dom tog fast mördaren. Och det kan jag ju inte skriva om för jag vill inte skryta över mitt riktigt spännande rockstarliv med allt vad det innebär. Jag känner lite att Uncle Ben i Spiderman lika gärna kunde ha sagt: "With great power comes great responsibility" till mig istället. Men det där är ju förstås en tolkningsfråga.
Sen idag kom jag hem från jobbet och satt skitlänge på toaletten. Funderade då lite på hur man skulle uppträda i en situation om man var hemma hos en person som man inte riktigt känner så bra, lägger en nummer två och råkar ut för stopp i avloppet. Jag hade förmodligen försökt berätta det genom att dra något dåligt skämt i stil med: "Vi har en diplomatisk konflikt inne på toan. Du vet, ungefär som när det var oidentifierade ubåtar på svenskt vatten i början på 80-talet."
"Va?"
"Ja alltså, vi måste nog också skicka in en dykare eller nåt som försöker lösa det här!"
Och det förstår jag ju att det kan jag fan inte skriva om för det är ju bara stört och känns inte aktuellt att berätta om.
Och just nu så streamar jag Arsenal - Everton med ryska kommentatorer.

Kan inte riktigt sluta fundera över vad tillexempel Zlatan gör idag?

----

Lästips: http://louisekollberg.blogg.se/2013/april/att-vaga-slappa-taget.html

Skrev på twitter för någon dag sedan att jag skulle försöka beskriva en sommardag på Gotland, det var i ett sentimentalt ögonblick rätt sent på kvällen men ändå. Kom på att jag skrev den här texten i slutet av förra sommaren, tänkte att det passar bra nu när vi har haft några snöiga aprildagar bakom oss och man börjar längta lite extra mycket efter sommaren. Ber om ursäkt till er som förväntar sig humor, vilket ni gör med all rätt såklart eftersom det är lite det hela den här bloggen försöker bygga på men det uteblir idag. Får bättra mig nästa vecka!

-----

Jag sitter och tittar ut över det spegelblanka havet som ligger alldeles stilla, båtarna i hamnen ger ifrån sig en härlig känsla av frihet, lugn och ro. Min sommar på Gotland börjar lida mot sitt slut och imorgon kliver jag på Gotlandsfärjan med slutdestination: Verklighet.

Med de klassiska och väldigt uttjatade tonerna av Tomas Ledins ”Sommaren är kort” i hörlurarna tänker jag för mig själv att det är svårt att summera sommaren i ord. Men så ler jag åt min egen dumhet. Vem behöver ord? det är år 2012, vartenda steg man tar och vartenda kort man är med på ligger ute i cyberrymdens huvudstad som får mer och mer invånare varje dag. Jag pratar förstås om Facebook. Ibland känns det som om man inte ens har hunnit ta kortet förens det ligger ute för allmän beskådning.

Givetvis finns det för och nackdelar med det men min bästa sommardag började med att jag glömde telefonen hemma när jag och några vänner åkte till stranden. Känslan av att vara okontaktbar och inte ha en aning om vad som hände i världen var överraskande skön och jag fick den där väldigt speciella avslappnande känslan som man så sällan har möjlighet till en dag år 2012.

Missuppfatta mig rätt nu. Jag älskar att vara ute halva nätterna på någon av stadens nattklubbar och hoppa upp och ner som en galning, tänkte skriva dansa men det är lika bra att vara ärlig mot sig själv att det enda jag egentligen gör är att just hoppa upp och ner till Swedish House Mafia, David Guetta, med flera. Men det är ju faktiskt det som är det underbara med Gotland. Det är inte det ena eller det andra. Det är de otroliga kontrasterna mellan stillhet och energi. En perfekt kombination som passar alla. Om jag vill kan jag åka till Fårö på dagen och ligga på stranden eller varför inte ta kort på får och raukar om jag nu skulle känna för det. Och några timmar senare kan jag vara redo för en helkväll fylld av fest och uteliv.

Jag tittar återigen ut över båtarna och havet när jag tänker tillbaka tio veckor i tiden. På dagen då jag klev på Gotlandsfärjan på andra sidan havet och var så glad. För då klev jag på en båt med slutdestination: Frihet.

http://gotlandjordenrunt.se/

Så mitt mål i livet är ju, kanske inte helt oväntat för en insatt människokännare i min närhet, att ha ett jobb där man inte behöver gå upp ur sängen. Eller varför inte ett jobb där man kan ha kavaj utan byxor, men kalsonger måste jag nog ha, annars blir det kallt. Det hade varit okej och går också bra. Men jag är inte riktigt där än, nej nu ser det ut som så att jag sliter rätt hårt på en riktig arbetsplats istället. Och ja, jag såg nu att det där var fan inte så genomtänkt skrivet av mig då en specifik yrkesgrupp av människor med största sannolikhet inte håller med mig angående det här med att sängen inte är en riktig arbetsplats...men istället för att sudda ut det och börja om så tänkte jag vara ärlig och visa att jag ibland inte är smartare än så här. Har jag nu mot förmodan läsare från den här specifika yrkesgruppen av människor så ber jag om ursäkt. Samtidigt som jag vill passa på att nämna, så här lite snabbt i förbifarten bara, att det finns ett kommentarsfält i slutet av den här texten där det går bra att skriva telefonnummer och så där. Om man vill.

Nåväl. Skämt och sido, åkte båt med P, A och J för ett tag sen, vi diskuterade bra idéer som skulle resultera i så mycket pengar att man inte skulle behöva gå upp ur sängen, om man nu inte kände för det förstås. Vi kom på en app där man kunde skriva in beskrivande ord som hjälper en att komma på ett ord som man har på tungan men inte riktigt kommer på. Ni vet, som Google. Fast mycket sämre.

Den här diskussionen fick mig att komma ihåg ett gammalt förträngt minne från min barndom. Vi var nämligen utomlands, jag och min familj, tror vi var i Grekland om jag inte minns helt fel.

Hur som helst.

Jag och min bror tyckte, precis som alla andra som var barn samtidigt som vi var barn, om Nalle Puh. Så när mamma kom ut från en affär med en "Winnie the pooh" plastboll så blev vi helt överlyckliga. Tro det eller ej men på den tiden blev barn glada av en plastboll. Vi lekte med den här bollen hela semestern, den blev liksom en del av familjen för oss. Tills den där mörka dagen när vi tittade närmare på bollen och upptäckte att, där det skulle ha stått: "Winnie the pooh" stod det istället: "Winner of the pool"

Så jag inser att det här var ett inlägg som hoppade från en sak till en annan utan att ha någon riktig innebörd, lite grann som rösten på tågstationen i Arbogas högtalare när hon berättade att tåget mot Örebro hade bytt spår och upprepade detta tre gånger. Det lät litegrann på henne som om det här skulle bli ett världsstort problem.
Grejen är bara att Arboga är rätt litet, jag var rätt ensam på stationen och det finns liksom bara två spår precis bredvid varandra. Så det kändes lite som om hon indirekt sa att jag var en mindre begåvad människa som behövde extra hjälp.

Och den där parallellen var helt oklar så jag skiter i det här nu, trevlig helg.