Okej, så jag har 1,5 kg nötfärs hemma. Efter att inte helt frisk ha kämpat mig igenom en dag på jobbet, är jag nu hemma igen. Mycket tack vare min överblivna Thailandsalvedon i sina läskigt små gröna kapslar som ser ut att lika gärna kunna innehålla någonting som skulle ha varit en enkelbiljett till det där rummet som alla vet om på flygplatsen men ingen någonsin vill besöka. Så planen var att snabbt och enkelt laga spaghetti med köttfärssås och sedan lägga mig i sängen, vila och göra absolut ingenting.

Så blev det ju såklart inte. Och varför inte då?

Jo… för att i vårt skafferi finns det nämligen: Matvete, Bulgur, Kamutvete, Couscous och Quinoa. Och letar man lite längre in så upptäcker man att vissa av de här ”låtsasgrynen” eller vad man ska kalla dem för, även finns i fullkornsvariant. Längst in i vårt skafferi, och nu menar jag verkligen längst in, hade jag kunnat komma längre in hade jag förmodligen trampat rätt in i Narnia, därinne finns det till och med en gammal vattenflaska med ökensand från Egypten.

Det finns alltså på riktigt ökensand från Egypten i vårt skafferi men inte spaghetti.

Tar ett par djupa andetag och funderar på vilket ”låtsasgryn” jag ska ta istället när telefonen ringer.

Jag: ”Hej, det är Alexander.”

Mystisk äldre dam: ”Hej, jag heter .. och såg din annons om att du söker lägenhet i Västerås, nu är det såhär att jag delar lägenhet med min mamma, eller nej alltså jag gjorde, hon gick tyvärr bort nyss.”

Obekväm tystnad, eftersom jag blev ställd och inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta samtalet.

Mystisk äldre dam igen: ”Jo, så jag tänkte att du skulle kunna bo i hennes rum. Men vi bor ju inte riktigt i Västerås, (mumlar för sig själv: ”Oj, nu sa jag vi…”) nej, jag bor ungefär 10 minuter utanför staden med buss, rätt så ensamt är det här, ensamt men mysigt.”

Jag: ”Ja, alltså… det låter spännande och mysigt och sådär men vill ju helst ha en egen lägenhet, och helst i Västerås.”

Mystisk äldre dam: ”Ja det förstås, men det ingår tv också, och så kan vi säkert laga mat tillsammans, det hade ju varit trevligt och underlättat för oss båda två.”

Här funderade jag ett kort ögonblick på ifall jag skulle fråga henne om det måhända fanns någon form av riktig pasta eller spaghetti i hennes skafferi, men beslutade mig för att hålla det för mig själv.

Jag: ”Jo såklart, det hade ju varit bra, men du, jag måste tänka på det, jag ringer upp ifall det skulle vara intressant.”

Ytterliggare ett djupt andetag, där fick jag för att jag la ut mitt telefonnummer på Blocket då.

Efter lite överläggande bestämde jag mig tillslut för att åka till Ica och köpa spaghetti. Kommer dit, går in och kommer på att jag måste ha lök också. Funderade på ifall kassörskan skulle säga någonting kul, i stil med: ”Här var det lökigt idag!”, så gick till kassan och köpte två lökar för 5 kr. Kassörskan sa till min besvikelse ingenting… och så åkte jag hem.

Väl hemma kommer jag på hur dum jag är som glömde bort spaghettin bara för att jag tänkte se om kassörskan skulle dra något jävla skämt eller inte. Gav upp, la mig i sängen och nu ligger jag här, slutkörd och utan mat och det jag egentligen vill ha sagt är nog att ni tjejer som säger att det inte är synd om killar när dom är sjuka.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Så det har gått ett par dagar nu och läget är fortfarande kritiskt. Vid cykelparkeringsplatsen alltså.

Ni vet det här att hen tog min plats, jag tog hens plats och nu har hen beskjutit eld med… ingenting. Hen har bara parkerat sin cykel på plats nummer två av fem och inte flyttat på sig på flera dagar. Det är helt osymmetriskt eller ja, om man nu kan beskriva det så. Men det är helt ologiskt, som att ha SVT 1 på kanalplats 2.

 

Eftersom jag inte vet vem av mina grannar det är som är den skyldiga till, ja… egentligen ingenting, men ändå, så varje granne är numera en potentiellt misstänkt granne.

Aja, det har faktiskt hänt någonting intressantare än det här så jag kommer släppa det nu.

Eventuellt. Vi får se.

Igår var jag och R ute, vi gick samma väg som vi alltid går när vi går in till krogen. Över ett öde fält, som tydligen är så kemikaliskt förorenat att man inte får bygga någonting där överhuvudtaget, men orädda för livet som vi är så vågar vi gå där. Dagens ungdomar kallar det visst ”Yolo”. I alla fall. Det hände egentligen ingenting speciellt ute, men när vi skulle gå hem igen så gick vi över fältet igen. Men fältet var inte öde längre. Nej, det var som att ha vandrat rakt in i ett avsnitt av Game of Thrones, det var tält överallt och ja, lastbilar. Lite där kände jag att min GoT referens sprack. Men men. Helt plötsligt hör vi någonting resa på sig och sakta röra sig emot oss.

Det här var alltså klockan tre på natten och efter en överkomlig mängd alkohol i blodet så fattade jag först ingenting när R skrek: ”DET ÄR EN KAMEL, DET ÄR EN JÄVLA KAMEL!”

Den överkomliga mängden alkohol fick mig att svara: ”Du kan vara en kamel!” Men det var innan jag såg att det faktiskt var en riktig kamel där, på ett kemiskt förorenat fält i Eskilstuna. Klockan tre på natten.

Det gick inte ihop. Kameler är väl kanske inte jättefarliga men ja, vi sprang därifrån, mest för chocken som uppstod tror jag.

Och ikväll då? Ja, då ska vi gå på Cirkus.

Den ytterst uppmärksamma bloggbesökaren har med största säkerhet märkt avsaknaden av ny text här. För text finns det ju massvis av, det är lite det som är den här hemsidans svar på frågan "Varför finns jag?" ungefär, men hur kul är det att läsa samma text om och om igen då? Inte så kul nej!
Det är lite som när man glömt att stänga av en dvdfilm som står på menyläget och bakgrundsmusiken spelas om och om igen. Och igen. Det är ju inte så spännande i längden, det går jag med på..
Förklaringen till det här är att jag har fyllt år, 23 år gammal har jag hunnit bli nu. Det liksom bara hände utan att jag egentligen kunde göra någonting alls för att stoppa det.
Och så har det förstås varit midsommar samtidigt och så. Vilket var jobbigt, för vi var ute på midsommarafton, och klockan 12.01 sjöng folk så som man gör när någon fyller år, jag skulle först få leva i hundra år och och sen skulle jag tydligen skjutas.
Det var nattklubbsmusik samtidigt så jag kan eventuellt ha missförstått texten en aning men jag tänker mig att det har någonting att göra med att mina pensionspengar borde vara slut då, så det är väl lika bra antar jag.
Det var fint, men när man är ute och festar och fyller år ska man tydligen dricka födelsedagsshots också.

Vilket faktiskt är en jävligt märklig tradition eftersom när man blir äldre så borde man veta att i nio fall av tio så behövs inte den där shoten på krogen.
Så eftersom jag hade blivit vuxen, eller vuxen och vuxen... äldre i alla fall, påpekade jag det för bartendern: "Jag vill bara ha 2cl tack!"
Men ni vet, det är mycket ljud, ljus och rörelser på en nattklubb. Så när jag förklarade det här för bartendern så gjorde jag alltså ett "peacetecken" för att visa: "Bara en tvåa, tack" men det slutade med att vi fick två shots till. Fyror såklart. Då skakade jag på huvudet och gjorde ett "peacetecken" till: "B-a-r-a-a en tvåa, t-a-c-k"

Ni kan ju gissa vad som hände då.

Såhär i efterhand finner jag bartenderns agerande rätt logiskt ändå. Känner att det är lite "Det är inte du, det är jag" över den situationen.
I vilket fall som helst så hade den ansvarsfulla tjugotreåringen sagt: "Nej tack, det är bra nu!" Men jag tänkte: "Jaja, jag fyller ju åååår!" Och sådär höll det på. Ni vet hur det är.

Sen skulle det badas. För det skulle man tydligen göra, det är nog egentligen inte en födelsedagstradition, det är det nog inte. Men jag reflekterade aldrig över det då så jag badade.

Det var kallt. Liksom sådär jättejättekallt. Ni vet... så kallt att man kan byta storlek på kalsongerna från medium till small ungefär. Och det påpekade folk. Och det var ett jobbigt ögonblick. Speciellt när en kallade mig "Alexandra" det var extra jobbigt.

Ja, hur som helst, det räcker med ny text nu. Jag förklarar resten med en bild istället. Blir lättare så.
Det jag ville komma fram till var att det har tagit sin lilla tid att återhämta sig. Som en elitidrottare mellan två stora tävlingar tätt inpå varann ungefär. Fast ändå inte riktigt:

Aja, i alla fall.

Jag har ju cyklat förbi den här lokalen ett par gånger nu, känt av stämningen och det känns som om vi vet vart vi har varandra nu så att säga.

Men idag fick jag för mig att cykla förbi där utan händer. Vet inte riktigt om jag tänkte att det skulle ge mer street cred eller något men gjort är gjort. Jag har inte cyklat utan att hålla i cykeln med händerna på säkert två-tre år, det är inte lika coolt nu som när jag fick min cykel har jag förstått. Men jag kände att jag fortfarande hade kvar det där sköna ”flowet” som man hade när man var mindre, så började sakta svänga fram och tillbaka, cruisa lite coolt sådär ni vet. Precis när jag är mitt inne i mitt cruisande så kommer en utav medlemmarna ut ur den här lokalen och tittar på mig lite grann i förbifarten. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade just då, om jag liksom trodde att jag var cool som kunde cykla utan händer eller om jag bara slutade tänka men jag höjde hur som helst upp ena handen i luften för att göra ett ”Peace-tecken” till den här stora, starka, mycket tatuerade mannen. De två fingrarna på handen var halvvägs i processen när jag tittade på min egen hand, fick panik och kom fram till hur extremt dum jag förmodligen såg ut och drog handen snabbt som fan genom håret istället, tittade lite snabbt på honom och låtsades som om ingenting hade hänt.

Det gick nog bra… men imorgon ska jag ta en annan väg.

Idag var jag och köpte skor. Ni läsare som titt som tätt tittar in här ibland vet att det inte alltid är det lättaste för mig eftersom mina fötter utan problem hade platsat som originalskiss för hobbitfötterna i Sagan om ringen filmerna.

Hur som helst skulle jag inte köpa vanliga skor idag utan arbetsskor. Vilket faktiskt är lättare då arbetsskor för tjejer och killar ser likadana ut så storlekar är sällan ett problem. Om det är någon, inte helt ovanligt, som kollar konstigt på mig när jag frågar efter mina 39or så kan jag alltid säga att det är en present till en tjej. Fast aa.. eller njae.. men ändå, ni fattar ju.

Ingenting av tidigare text har egentligen någonting med själva historien att göra utan historien handlar egentligen om en skylt, en enkel skylt. Gick in i affären och möttes av den här skylten. En stor skylt var det, den var fasttejpad på glasdörren precis i höjd med mitt ansikte så även om jag skulle försöka skulle jag inte kunna missa den här skylten. Det här var alltså, för att förtydliga ytterligare lite grann, ingen vanlig skylt. Det här var en skylt som inte hade lärt sig det här med personligt utrymme och sådär eftersom dörrarna öppnades långsammare än vad jag hade räknat med. Du behöver inte vara raketforskare för att räkna ut att jag i princip råkade skalla skylten, men ja, den verkade vara van för den varken klagade eller sa någonting om det.

Skyltens enda budskap var i vilket fall som helst: ”Lämna in medhavd kasse/ryggsäck i kassan innan du går in i butiken.”

”Jaja” tänkte jag som hade med mig en kasse innehållandes en matlåda som tidigare under dagen var full med lasagne men numera ser ut som ett hus gör efter en hemmafest där det enda som serverades var tequila. Gick fram till kassan, sa hej och räckte över kassen med min tequilafestrester-liknande matlåda och log. Kassörskan, en söt tjej i min ålder, tittade på mig och öppnade munnen, stängde munnen, tog emot kassen, tittade i den, tittade på mig och såg ut ungefär såhär:

Hon: ”Ska jag ge den här till någon eller vadå?”

Jag: ”Nej, varför skulle du det? Det står på skylten att man ska gå hit först och lämna in sin kasse i kassan, så det är det jag gör!”

Hon:

Jag:" …"

Hon tog ytterst tveksamt kassen och la den vid kassan och muttrade någonting tyst, förmodligen ingenting jättevänligt eller charmigt chansar jag på.

Valde efter ett tag ut ett par skor och gick tillbaka till kassan. Men den söta, numera otrevliga tjejen hade gått iväg och istället stod det en äldre dam där tillsammans med en av hennes kollegor som stod precis bredvid och de avbröt sitt samtal när jag kom fram för att betala. Precis när jag tänkte be om att få tillbaka min kasse hör jag den söta, otrevliga och numera elaka tjejen skrika: ”Han har en påse i kassan, den med en matlåda i!” med en lite nonchalant röst kryddad med ett uns av ironi. Och då såg den äldre damen och hennes kollega ut ungefär såhär:

Allt det här på grund av en jävla skylt alltså.

Så jag har ett rätt allvarligt problem.

För en stund sedan sa doktorn: "Jag ska bara bränna bort ett kärl i din näsa, du får lite bedövning så kör vi sen" ungefär som att han coachade ett fotbollslag och det där var det enda dom behövde göra för att förbättra spelet i andra halvlek.

Och då reagerade jag ungefär såhär:

Så jag, mamma, MS och min bror satt och åt middag igår som en helt vanlig familj gör ibland på söndagar. ”Ska vi spela spel sen?” frågar min bror som han gör varje gång vi sitter och äter tillsammans, alla stönar ”Neeej” till svar som vi gör varje gång vi sitter och äter tillsammans.

Eftersom han vet om att alla kommer svara just nej så har han under årens lopp utvecklat en taktik för det här, vi är rätt säkra på att det beror på att han gillar uppmärksamhet och har ett väldigt stort bekräftelsebehov så han låter tiden gå en stund och lite senare väljer han ut en person som blir kvällens måltavla. Igår var det jag.

Och om ni nu av någon märklig anledning tror att han frågar mig snällt igen om jag vill vara med på vilken lek han nu har tänkt leka så har ni fel, igår började han med: ”Säg en bokstav Alexander!” Och jag borde veta bättre efter 20 års gemensamhet men jag svarade utan att tänka som jag alltför ofta gör: ”G”. Och så var det igång.

Efter att jag hade svarat la han fram ett papper framför mig med: ”_ _ _ _ _  _ _ _ _” ritat på det. ”Nu blev det en kulle!” sa han och log förtjust. Efter många suckar och gissningar kom jag tillslut på ordet som var ”Röjar Ralf”…

… när jag sen kontrade med ”Sköldpaddssällskap” var det tydligen inte kul att spela mer tyckte han.

Sen började vi diskutera någonting allihop istället och när vi diskuterar något i vår familj så innebär det oftast att jag, som väljer att kalla mig själv ”streetsmart” hellre än ja… smart, tar en tillbakalutad position i stolen och väntar tills jag känner att jag har någonting smart eller intressant att säga istället för att aktivt delta i diskussionen. Igår slutade det med:

”Men va fan, har ni tänkt på att det här är jävligt orättvist egentligen, alla era namn börjar på M, Mathias (bror) börjar på M, MS börjar på M och Mamma börjar på M.”

Tystnad.

Blickarna riktas mot mig men fortfarande tystnad.

Mamma bryter den då jobbiga tystnaden och säger: ”Du är medveten om att alla mammor har ett namn och att jag heter Ann eller hur?”

kort tystnad igen..."Som börjar på A"

Som sagt, streetsmart.

Så jag och läkaren på vårdcentralen har alltså delade meningar om mitt hälsomässiga tillstånd. Först sa jag att jag nästan helt garanterat måste ha en obotlig sjukdom med tanke på all smärta jag känner, det ignorerade hon och sa: ”gapa, räck ut tungan och säg aaaaaah”

Och då sa jag: ”aaaaaaaaah”

Sen sa hon att jag bara hade: ”inflammation i tonsillerna i svalget”. Då tittade jag på henne som om hon precis hade förklarat att hon skulle bli tvungen att amputera bort ett av mina ben.

Då suckade hon lite sådär som läkare gör ibland när dem precis har fått en icke-medicinsk kunnig person att tro att man ska amputera bort något av ens ben och förklarade väldigt långsamt att jag bara hade halsfluss, och som det ser ut så kommer det gå över av sig själv inom några dagar så du behöver inte ta några starkare mediciner.

Jaha, ja okej det fick väl vara som det var med det men alltså då vill jag faktiskt att du ska betala min gammeldags gräddglass som har varit min enda föda de tre senaste dagarna och kommer säkert vara det de nästkommande tre dagarna också… tänkte jag säga.

”Okej.” sa jag och åkte hem.

När jag väl kom hem kände jag mig lite grann som när man tar ett bad och man märker lite försent för att kunna rätta till skadan att det är för varmt men istället för att tappa ut vattnet och börja om från början så biter man ihop och badar ändå.

För det var ju bra att hon sa att det skulle gå över snart, det var det ju. Men just nu är jag faktiskt sjukare än sjukast.

Tre förväntansfulla unga män med en engångsgrill, ett paket korv med tillbehör och sex stycken tändstickor begav sig alltså ut på ett äventyr. Eftersom vi inte riktigt planerade det här så noggrant så åkte vi hemifrån runt halv tre, så själva äventyret varade bara i cirka två timmar. När vi kom fram till Själsö mötte vi bil efter bil som var på väg därifrån, vi kom fram till att det var de familjerna som hade planerat sin utflykt.

Några familjer var dock kvar när vi kom, de tittade besvärligt på oss och funderade antagligen på om vi hade blivit tvingade av våra föräldrar att åka hit efter lite för mycket tv-spelande. De här familjerna hade filtar, termos med kaffe och små fina klotgrillar med sig. Det hade inte vi.

Bror och W var grillansvariga, inte ett helt svårt jobb när det handlar om en engångsgrill kan tyckas, men med enbart sex tändstickor till vårt förfogande samt att det blåste rätt kraftigt så kan tändningen av grillen jämföras med en desarmering av en bomb i ett MacGyver-avsnitt eftersom vi på sista försöket när alla stod tätt, tätt runt omkring grillen lyckades tända den. Det följande segerjublet uppmärksammades med fler besvärliga blickar.

Efter att noga ha följt Leif Mannerströms korv med bröd recept så njöt vi av maten och den vackra utsikten. Nu vet jag inte vad ett accepterat utflyktsbeteende är i dagens samhälle, men om familjernas barn får skrika oavbrutet bara de gör det på egen hand och lite närmare oss än deras föräldrar, då väljer jag att se det som en krigshandling som kräver ett modernt försvar värdigt 90-talisternas tekniska kunnande. Vårt försvar bestod av en portabel högtalare med SHM – Greyhound på hög volym. Ännu mer besvärliga blickar? Ännu mer besvärliga blickar.

Det var lite då vi kände att det var dags att åka hem.

Igår åt jag en semla precis som alla andra i Sverige också gjorde. Så imorse tänkte jag att idag ska jag gå på en promenad, som kompensation liksom.

Och det är inte det att jag hatar att promenera, det är ett lite starkt ordval, det är mer det att jag verkligen hat..nej förlåt, ogillar det. 

Hur som helst så satte jag på mig alla kläder, när jag var klar såg de ut som om jag var den enda personen som inte hade fattat att Gotlands högsta punkt bara är 82 meter över havet och helt allvarligt tänkte åka skidor på den här ön idag.

Med kläder som var redo att klara av en istid men med en nästan obefintlig motivation kom jag ungefär till grinden innan jag bestämde mig för att gå hem igen.

Det blev en promenad på ca 20 steg. Det är jag ju inte riktigt helt nöjd med och jag tror till och med att jag brände mer kalorier när jag satte på och tog av mig alla kläder än när jag gick själva "promenaden".

Det som gör allting sådär extra jobbigt och får mitt samvete att önska att jag iallafall hade gått en liten bit till är ju det faktum att jag precis har hittat en till semla i kylskåpet. Men jag kan ju alltid gå imorgon igen, vi får se.

Okej, så jag har 1,5 kg nötfärs hemma. Efter att inte helt frisk ha kämpat mig igenom en dag på jobbet, är jag nu hemma igen. Mycket tack vare min överblivna Thailandsalvedon i sina läskigt små gröna kapslar som ser ut att lika gärna kunna innehålla någonting som skulle ha varit en enkelbiljett till det där rummet som alla vet om på flygplatsen men ingen någonsin vill besöka. Så planen var att snabbt och enkelt laga spaghetti med köttfärssås och sedan lägga mig i sängen, vila och göra absolut ingenting.

Så blev det ju såklart inte. Och varför inte då?

Jo… för att i vårt skafferi finns det nämligen: Matvete, Bulgur, Kamutvete, Couscous och Quinoa. Och letar man lite längre in så upptäcker man att vissa av de här ”låtsasgrynen” eller vad man ska kalla dem för, även finns i fullkornsvariant.

Längst in i vårt skafferi, och nu menar jag verkligen längst in, hade jag kunnat komma längre in hade jag förmodligen trampat rätt in i Narnia, därinne finns det till och med en gammal vattenflaska med ökensand från Egypten.

Det finns alltså på riktigt ökensand från Egypten i vårt skafferi men inte spaghetti.

Tar ett par djupa andetag och funderar på vilket ”låtsasgryn” jag ska ta istället när telefonen ringer.

Jag: ”Hej, det är Alexander.”

Mystisk äldre dam: ”Hej, jag heter .. och såg din annons om att du söker lägenhet i Västerås, nu är det såhär att jag delar lägenhet med min mamma, eller nej alltså jag gjorde, hon gick tyvärr bort nyss.”

Obekväm tystnad, eftersom jag blev ställd och inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta samtalet.

Mystisk äldre dam igen: ”Jo, så jag tänkte att du skulle kunna bo i hennes rum. Men vi bor ju inte riktigt i Västerås, (mumlar för sig själv: ”Oj, nu sa jag vi…”) nej, jag bor ungefär 10 minuter utanför staden med buss, rätt så ensamt är det här, ensamt men mysigt.”

Jag: ”Ja, alltså… det låter spännande och mysigt och sådär men vill ju helst ha en egen lägenhet, och helst i Västerås.”

Mystisk äldre dam: ”Ja det förstås, men det ingår tv också, och så kan vi säkert laga mat tillsammans, det hade ju varit trevligt och underlättat för oss båda två.”

Här funderade jag ett kort ögonblick på ifall jag skulle fråga henne om det måhända fanns någon form av riktig pasta eller spaghetti i hennes skafferi, men beslutade mig för att hålla det för mig själv.

Jag: ”Jo såklart, det hade ju varit bra, men du, jag måste tänka på det, jag ringer upp ifall det skulle vara intressant.”

Ytterliggare ett djupt andetag, där fick jag för att jag la ut mitt telefonnummer på Blocket då.

Efter lite överläggande bestämde jag mig tillslut för att åka till Ica och köpa spaghetti. Kommer dit, går in och kommer på att jag måste ha lök också. Funderade på ifall kassörskan skulle säga någonting kul, i stil med: ”Här var det lökigt idag!”, så gick till kassan och köpte två lökar för 5 kr. Kassörskan sa till min besvikelse ingenting… och så åkte jag hem.

Väl hemma kommer jag på hur dum jag är som glömde bort spaghettin bara för att jag tänkte se om kassörskan skulle dra något jävla skämt eller inte. Gav upp, la mig i sängen och nu ligger jag här, slutkörd och utan mat och det jag egentligen vill ha sagt är nog att ni tjejer som säger att det inte är synd om killar när dom är sjuka.

Ni vet inte vad ni pratar om.