När man åker båt till och från Gotland ser man och lär sig under årens lopp att acceptera vissa saker som händer varje gång.

Man hamnar alltid i den kassan där någon verkar ha ett problem som är svårare att lösa än frågan om meningen med livet.

Efter det är det dags att gå ombord. För att sätta den här proceduren i perspektiv så tänk er när man går på ett flygplan där alla har bestämda numrerade platser, det blir ändå alltid stressigt för de flesta tycker det är viktigt att vara ombord först av alla.

Så.. tänk er nu när man går ombord på en båt där alla får välja platser själv. Allt man behöver göra för att få den bästa platsen är att komma ombord först. För att göra det hela ännu bättre har dem verkligen tänkt till genom att bara ha eluttag på några få utvalda platser.
Grindarna öppnas, barn och gamla offras först följt av de svaga och snälla i kampen om tre timmars komfort och el, det som gör att det hela ser så roligt löjligt ut är att alla skyndar sig precis så mycket så att det inte ska synas eftersom man vill ju ändå verka human.

Det är alltid någon som hinner somna och börja snarka sekunden efter man har satt sig ner.

Ett tag in på turen har alla barn på båten blivit kompisar med varandra och medan föräldrarna är nöjda med att barnen roar sig på egen hand så får den stackars personalen i informationen leva med att någon av dessa barn tillslut skriker någonting i stil med: "kan ni inte fånga mig är ni ett ruttet ägg!" Varpå årets tafatt är igång för alla barn vet att ett ruttet ägg vill man inte vara.

Det är alltid någon som kollar på film med hög volym utan att ha hörlurar på sig, ett antagande som håller nästan varje gång är att det är någon som har en plats vid ett eluttag, alltså inget barn, gammal, svag eller snäll.

Har säkert missat något men det där är mina noga övertänkta och analyserade argument för att inte sänka båtarnas hastighet och automatiskt förlänga restiden som så många pratar om här nu.