Den hånar mig, semlan alltså.
Varje gång jag öppnar kylen ligger den där och tittar på mig. Det känns som om den kan se på mig att min promenad blev ett misslyckande och det känns som om den skrattar åt mig varje gång jag kollar på den för det.

Vet inte om det här är en vanlig sak människor gör eller om det bara är jag men när jag är uttråkad hemma så går jag till kylen och kollar vad som finns i den. I det här fallet är det massa GI-tjafs och så den där semlan.

Och så går det en stund.

Sen går man tillbaka och öppnar kylskåpsdörren igen med hopp om att det ska ha hänt någonting spektakulärt där inne som kommer förändra resten av dagen. Föga förvånande har det ju såklart inte gjort det.

Jag gör om det här ett par gånger och misstänker att jag antagligen hade varit den sämsta och tråkigaste deltagaren i Big Brothers historia när jag går till kylen, öppnar, tittar, konstaterar, stänger den igen och nickar helt odramatiskt för mig själv att det inte hade hänt något. Den här gången heller.

Semlan fortsatte såklart att håna mig varje gång jag öppnade dörren, som om den visste att jag hatade den och njöt av att se mig lida låg den där och bara låg.

Ni som är lite uppmärksamma märkte nog att jag skrev låg på slutet, och det är av den enkla anledningen att den inte ligger där längre. Jag gav upp och åt tillslut upp den, men den får faktiskt ta att skylla sig själv när den håller på sådär.

Den enda slutsatsen jag kan dra av allt det här är väl egentligen att jag måste skaffa mig en hobby.