Så nu är dom framme och åker skidor, fick ett sms idag när jag satt på jobbet med min halvtaskiga microuppvärmda mat från gårdagen, det innehöll meningar som: ”Vi har det hur bra som helst”, ”Vi dricker öl i solen” och ”Apfelstrudel avslutar vår trerätters middag”. Och nu säger jag ju ingenting rakt ut, men skulle det vara så att jag liksom har tagit lite för många Alvedon, spetsat med någon Ipren och ni hittar mig livlös på badrumsgolvet iklädd full skidutrustning när ni kommer hem, då säger jag (men inte rakt ut) bara att det smset kanske och eventuellt kan ha varit en bidragande orsak.

Nej då, jag tycker det är rätt skönt att bo själv, nu känner jag dessutom att jag är ”rätt bra” på det, med ”rätt bra” så menar jag att vuxna mer sofistikerade människor kanske inte skulle beskriva mitt beteende med meningar som: ”föredömligt handlingssätt” eller ”exemplariskt uppförande” för några mindre ungkarlsegenskaper sitter kvar som till exempel att jag bara städar när det kommer folk på besök och skulle det vara så att det är folk som kommer som vet om att jag bara städar när folk kommer så städar jag inte, för dom vet ju om det. Logiskt tycker jag och känner att när den dagen kommer som jag ska dela livet med en annan person så kan jag erbjuda mig att sluta med det beteendet mot några extra tv-spels timmar i veckan. Hon kommer bli så lyckligt lottad.

Hur som helst.

Jag har ju inte alltid varit ”rätt bra” på det för det fanns en tid i livet då vuxna mer sofistikerade människor inte ens skulle ha ord att beskriva mig när jag bodde själv. Som den gången när jag skulle koka potatis på egen hand för första gången. Med självförtroende som en gud och en alldeles nyinköpt kastrull så kunde ingenting gå fel. Trodde jag.

Skalade potatisen, slängde ner den i kastrullen och satte på spisen, inga konstigheter. Det var bara det att ett tag senare kommer A utrusande från sitt rum (jaja, bodde inte helt själv) och undrar vad det är som luktar bränt? ”Kokar potatis” säger jag sådär kaxigt och lyckligt som alla förstagångspotatiskokare gör, fortfarande med självförtroende som en gud. A lyfter på locket och skriker:

”MEN VA FAN, DU MÅSTE JU HA VATTEN I KASTRULLEN NÄR DU KOKAR POTATIS FATTAR DU VÄL?!”

Självförtroendet som en gud har aldrig inträffat sig hos mig igen efter den incidenten.

Inte många dagar efter det här så var jag och handlade när jag såg ett ensamt köttpaket märkt med ”Halva priset”, till er yngre eller äldre läsare som inte har upplevt eller kommer ihåg studenttiden när man aldrig hade råd med mat men alltid lyckades ha tillräckligt mycket pengar för att kunna festa varje helg så är billigt kött som en romantisk ridtur med sin älskade i solnedgången på en rumänsk häst. Jag gick hem och tänkte överraska A med riktigt god mat. Som ursäkt för sist liksom, Beasåsen var klar (Ja….pulverbea…) Potatisklyftorna var klara och jag serverade vad som såg ut som en fullt godkänd studentmiddag tills vi smakade köttet.

Vi tuggade och tuggade. Men det hände liksom ingenting, det var bara som ett tuggummi med köttsmak. Så då gjorde jag det enda som en vilsen student gör när han känner att han håller på att tappa greppet och ge upp allt hopp om livet, jag ringde mamma.

Hon frågade vad jag hade köpt för kött och jag svarade att jag inte visste, gick och läste på förpackningen och sa: ”Grytbitar”

Här kan man tycka att en snäll mamma borde ha varit stöttande och försökt hjälpa till men istället sa hon ironiskt: ”Hade du inte tagit sönder kastrullen när du kokade potatis hade du inte haft lika stora problem nu!”

Sen flyttade A hem igen, och jag vill inte tro att det är mitt fel… men jag kan ju inte vara helt säker.