De unga lär sig av de vuxna, eller tvärtom.
Var på stranden idag. Vi kom dit väldigt tidigt så det var jag, några kompisar och småbarnsfamiljerna där. Rent energimässigt känner man sig som en koalabjörn på sömntabletter om man jämför med barnen.
Småbarn på stranden, eller som man även skulle kunna säga: "monster" är farliga varelser som lever för att sprida så mycket sand omkring sig som möjligt. P summerade det filosofiskt:
"En zombieapokalyps på stranden hade varit något. Alla bara lufsar fram lite sakta och ingen skvätter sand på en."
Men nu såhär lite senare har vi liksom bytt sida litegrann. Det är inte så lätt som man tror att inte skvätta sand. Det har även medfört att jag har lärt mig att det är mer accepterat när småbarn gör det. En tjugotreåring är tydligen inte söt och gullig och "borde veta bättre". Märkligt. Men men, vi spelade faktiskt volleyboll och nu är det såhär att vi per definition kanske inte är världens bästa volleybollspelare. Eller ja, inte bra alls skulle man kunna säga, det är inte på volleybollplanen vi imponerar på ja.. Någon, om vi säger så. Vilket märktes när P skulle rädda bollen från att träffa några intet ont anade turister som låg och solade, dom hade förmodligen bara hört bra saker om Tofta, tills idag. P räddade bollen från att träffa dom, det gjorde han. Men ni vet när man skojar med någon i skidbacken och gör en jättehård inbromsning så att det flyger snö överallt och alla skrattar för att det är liksom en kul grej. Aa.. Så gjorde han nu också, men det var ingen som skrattade.