Just nu sitter jag i väntrummet med någon blå vätska som tydligen ska vara bedövningsmedel så långt uppkört i näsan att jag är orolig att det letar sig hela vägen upp till hjärnan så den också blir bedövad, jag är ju medveten om att det inte direkt är en stor förlust om man ser på det ur mänsklighetens existens som helhets ögon men jag känner ändå rent spontant att jag är lite för ung för att eventuellt tvingas leva med en bedövad hjärna resten av livet. Vi får se hur det går, i värsta fall blir jag väl så skadad som de två maskerade sextonåringarna som stal en kladdkaka av en gammal dam och blev dömda för grov stöld.

Dom sa de på radion nyss och kladdkaka är ju gott, det är det ju, men att sätta på sig masker och hota någon för att få det… det är ju att gå lite långt kanske.

En operation senare.

Okej då, jag överdrev lite, för nu är jag klar. Det är fel av mig att använda ordet ”operation” istället för pyttelitet ingrepp som är en bättre beskrivning av vad som egentligen hände. Men när någon säger ”bränna bort ett kärl i din näsa” då känner jag att det är helt rimligt att tänka sig ett scenario där doktorn kommer komma in med en eldkastare och springa omkring och jaga en runt hela sjukhuset. Typ.

Men när jag kom in till hans mottagningrum igen så satt han bara lugnt där i sin stol och smuttade på sitt te som han måste tagit sig friheten att göra under tiden som jag tänkte igenom mitt liv ute i väntrummet. ”Nu gör vi det här då” sa han och så tog det ungefär tio sekunder, sen var de klart. Och nu sitter jag alltså här hemma med en stor jävla bomullstuss i näsan som jag inte får ta ut förrän imorgon och jag har absolut ingenting hemma att äta. Och jag vågar inte åka till affären så här.

Och det är fan ett allvarligt problem.