Det är inte det att jag är socialt handikappad och inte vill eller kan prata med folk men just idag hade jag hoppats att ingen hade sett mig eller för den delen, pratat med mig.

 

Jag bor nämligen rätt nära Ica, om man går snabbt tar det ungefär två minuter dit, jag föddes förprogrammerad med ett  "Walk slow" mode så för mig tar det lite drygt fem minuter. Vilket i och för sig är konstigt nu när jag tänker på det eftersom jag lärde mig gå innan jag kunde krypa. Inte för att jag var ett extra begåvat barn som andra barn ville va och deras föräldrar blev avundsjuka på, nej den bistra sanningen är att jag var så tjock när jag var liten så att jag helt enkelt inte kunde krypa...

 

Ehm..ja, nära Ica började jag berätta om. Jo, ni förstår att jag har gått samma väg till Ica i väldigt många år så nu för tiden tänker man inte speciellt mycket, man bara går.

 

På den här vägen bor det en familj med två små hundar. Hundarna tror dock att dom är stora vakthundar för varje gång man går förbi deras hus så skäller dom. Det är inga manliga, maskulina och skrämmande skall utan mer chihuahua liknade skall så man har vant sig att ignorera dom.

Idag däremot hördes inga skall när jag gick förbi så jag antog att dom var väl inne eller bortresta. Tänkte inte så mycket mer på det men helt plötsligt dyker en gigantisk jävla megastor hund upp över muren och börjar skälla på mig.

 

Jag förstår ju själv hur kul det måste ha sett ut för alla som eventuellt såg på när jag skrikandes hoppar bakåt, halkar i snön och ramlar ihop på marken.

 

Så ni förstår att när den bekanta frågade mig på Ica ifall det hade blivit snöstorm på den korta tiden hon hade varit inne och handlat eftersom jag hade snö överallt på mig och jag mumlade någonting i stil med: "Ne, alltså..det var en hund och så ja..stor..och jag ramlade..."

 

Då var det jobbigt.