Förut idag så pratade P och D om någonting kul som jag tänkte att det här måste jag skriva om sen, tänkte också att man kanske skulle skriva upp det så man inte glömmer bort vad det var men sen tänkte jag att jag har absolut ingenting annat viktigt i mitt liv att hålla koll på just nu så en enda sak kan jag ju komma ihåg...

...men nu har jag ju (inte helt oväntat kanske) glömt bort vad det var för någonting dom pratade om.

Jag och P har spenderat helgen i Stockholm hemma hos D och August Ejnarsson (som ville ha cred för att han kom på det nya namnet på bloggen så han får det nu!)

Jag gillar att va i Stockholm men tror tyvärr inte att Stockholm gillar mig.
Jag har aldrig riktigt lärt mig att göra det stockholmare överlag gör bäst när dom är ute bland folk, nämligen titta ner i marken och gå så snabbt framåt som möjligt utan att gå in i andra människor som går precis likadant. Istället går jag nyfiket omkring och kollar på varje person i mitt eget tempo.
Jag är liksom den felande länken i ett annars dystert men perfekt system och dessutom känner jag mig lite som den där bilisten som kör 70 på en 90 väg som alla alltid skriker på.

En annan anledning är att det finns många rulltrappor i Stockholm. För en normal människa är det här inget problem, det är ju skönt att slippa gå uppåt och neråt men jag är ju tyvärr inte definitionen av en normal människa för jag är rädd för rulltrappor.
(Enligt den billiga psykologen Dr. Google så kallas det för en typ av "situationsfobi" och det var tydligen vanligare än jag trodde så man måste inte låsas in eller så för det och det är ju tur i oturen.)
I alla fall så måste jag hålla i mig med båda händerna i varsitt handtag i rulltrappan och hela grejen med "håll till höger så de som har bråttom kan gå förbi" systemet faller samman där med.

Ju mer jag skriver desto mer känner jag mig som ett irriterande datorvirus som egentligen inte gör någon allvarlig skada men som ändå drar ner kapaciteten tillräckligt mycket för att det ska bli sådär irriterande jobbigt.