Igår fick jag reda på att jag hade blivit nominerad till en av årets medarbetare på mitt jobb.

 

Nu tänker ni säkert: "Oj, nu skryter han bara en massa här". Och visst, jag hade förstått er om det inte vore för den lilla detaljen att jag inte har något jobb just nu.

 

Jag sa nämligen upp mig i oktober, planen var att fly verkligheten några månader i Asien och vägra bli vuxen. Det gick bra. Sen skulle jag börja plugga och ta tag i mitt liv igen när jag kom hem. Det gick mindre bra. 

 

Kom nämligen inte in på det jag ville så nu sitter jag här istället och tittar ut över havet från mitt fönster, havsutsikten är helt klart ett plus. Att det egentligen inte är mitt fönster utan mammas är helt klart ett minus.

 

Det är en hård omställning att gå från att ha bott själv när man var 16 år och började gymnasiet till att vara 22 år och inte längre göra det.

 

Igår körde jag mamma till hennes osteopat (som en naprapat ungefär, likheterna är större än skillnaderna.) väldigt tidigt på morgonen, inte tidigt för en vanlig människa men för en människa som liksom spenderar dagarna på avbytarbänken och hejar på dom andra som är ute på planen och anstränger sig, istället för att anstränga sig själv och inte riktigt är behövd så var det extremt tidigt. Hur som helst, när vi hade kommit halvvägs så ringer mammas telefon och det är osteopaten som säger:

 

"Hej Ann! En Ann har en tid bokad idag men jag såg fel och det är inte du Ann utan en annan Ann med ett annat efternamn men jag trodde att det var ditt namn Ann och jag ber om ursäkt... Ann."

 

Och just då, i ett trött förvirrat tillstånd så kände jag att jag började tveka lite på mitt livsmotto:

"Det löser sig" och alla som känner mig väl vet att då, då är det illa.

 

Det är i alla fall vid sådana tillfällen i livet som det känns extra skönt att njuta av bedriften att bli nominerad till en av årets medarbetare på ett jobb med 20 butiker runtom i Sverige även fast jag inte längre jobbar där.

Tack J för nomineringen, värmde upp en annars kall dag i januari.