I lördags var jag ute, ni snälla själar som mot förmodan tror att jag menar "ute och promenerade eller ute och fixade i trädgården en lördag i februari" tror tyvärr fel, jag var ute på krogen.

 

När man går ut på Gotland och det inte är sommar står man varje gång inför ett vägskäl som utan tvekan kommer att avgöra hur kvällen kommer att se ut.

 

Man kan välja att gå till Munken, men där är chansen överhängande stor att du får se en tidigare elev stå och äta upp den gamla mattanten på dansgolvet. Om det är alkoholen eller den psykologiska aspekten av att äntligen få äta hur mycket man vill efter flera år av "Nu räcker det!" låter jag vara osagt.

 

Ber om ursäkt på en gång, det var kanske att dra det lite långt men det jag menar är att det är allt ifrån 20 till 60 åringar där.

 

Och så har vi Hamnplan, stället som gäller när man precis har fyllt 18 år.

 

Tänk er Pokémon, för länge sen tyckte man att det var det roligaste som fanns. Man kunde namnen på alla de 150 olika varelserna. Man visste vilka attacker dom var svaga mot och hur man skulle fånga dom.

 

Sen kom det en expansion och innan man fattade vad som hände så fanns det över 400 olika Pokémons med nya namn att hålla reda på.

 

Det, tillsammans med att man blev äldre och svikande intresse gjorde att man i slutändan inte kunde namnet på någon och den magiska känslan av att se på eller spela det var borta.

 

Lite så kände jag när jag var där i lördags. Som en av de första 150 varelserna vars glansdagar sedan länge var förbi.

 

Som en personlig revolt, och lite med: "jag mot 18-åringarna" tänk satte jag på mig min "Senior citizens make better lovers" t-shirt under tjocktröjan.

 

Tänkte att det senare under kvällen kunde bli en liknande situation som när en fotbollsspelare gör mål och sliter av sig sin tröja och vill förmedla ett budskap.

 

Japp. Så lättroad är jag.