Tre förväntansfulla unga män med en engångsgrill, ett paket korv med tillbehör och sex stycken tändstickor begav sig alltså ut på ett äventyr. Eftersom vi inte riktigt planerade det här så noggrant så åkte vi hemifrån runt halv tre, så själva äventyret varade bara i cirka två timmar. När vi kom fram till Själsö mötte vi bil efter bil som var på väg därifrån, vi kom fram till att det var de familjerna som hade planerat sin utflykt.

Några familjer var dock kvar när vi kom, de tittade besvärligt på oss och funderade antagligen på om vi hade blivit tvingade av våra föräldrar att åka hit efter lite för mycket tv-spelande. De här familjerna hade filtar, termos med kaffe och små fina klotgrillar med sig. Det hade inte vi.

Bror och W var grillansvariga, inte ett helt svårt jobb när det handlar om en engångsgrill kan tyckas, men med enbart sex tändstickor till vårt förfogande samt att det blåste rätt kraftigt så kan tändningen av grillen jämföras med en desarmering av en bomb i ett MacGyver-avsnitt eftersom vi på sista försöket när alla stod tätt, tätt runt omkring grillen lyckades tända den. Det följande segerjublet uppmärksammades med fler besvärliga blickar.

Efter att noga ha följt Leif Mannerströms korv med bröd recept så njöt vi av maten och den vackra utsikten. Nu vet jag inte vad ett accepterat utflyktsbeteende är i dagens samhälle, men om familjernas barn får skrika oavbrutet bara de gör det på egen hand och lite närmare oss än deras föräldrar, då väljer jag att se det som en krigshandling som kräver ett modernt försvar värdigt 90-talisternas tekniska kunnande. Vårt försvar bestod av en portabel högtalare med SHM – Greyhound på hög volym. Ännu mer besvärliga blickar? Ännu mer besvärliga blickar.

Det var lite då vi kände att det var dags att åka hem.