Har varit på ett ställe som kan beskrivas på två olika sätt idag. Man skulle kunna säga att det är stället där ens bästa drömmar är verklighet, där vuxna blir barn och barn blir lyckliga. Eller så skulle man kunna säga att det är där man på riktigt märker om man har klaustrofobi, är folkrädd och tycker det är värt att stå i kö i fem timmar för att ha kul i fem minuter.
Men jag är jag och den dagen jag skulle beskriva Gröna Lund på det andra sättet och mena det mer än det första, då är jag orolig för mig själv.
Jag var där med O, som noga hade förberett sig genom att läsa igenom vilka olyckor som tidigare hade inträffat där, hon visade till och med en gammal tidningsartikel om det. Men vi klarade oss rätt bra och O var knappt rädd och uppskattade de långa köerna efter, rätt egoistiskt men samtidigt väldigt logiskt tänkande utbrast:
"Det är rätt skönt att stå här och se alla som åker upp komma ner igen, så man vet att dom är oskadda!" när vi skulle åka katapulten/uppskjutet.

Jag skrattade åt O när hon sa att hon hade tagit en åksjuketablett tidigare under dagen. Men nu sitter jag på stationen och är åksjuk.

Som fan. Jag vinglar lite när jag går och min syn är inte riktigt vad den brukar vara. Men det är rätt lugnt ändå för jag smälter in helt okej som en ung vinglande man en lördagkväll i Stockholm. Men, till skillnad från alla andra har jag mitt förnuft kvar, eller ja, det och så har jag suttit och väntat på tåget själv i två timmar nu. Så min hjärna har liksom hunnit tänka alldeles för mycket på egen hand.
Vi skulle väl helt enkelt kunna säga att jag förnuftigt nog har tänkt igenom scenariot att om en ordningsvakt skulle stanna mig för att jag vinglar så skulle jag visa upp mitt åkband från Gröna Lund och liksom visa det för hen. Och peka på det. Så ordningsvakten förstår. Det kan bli så att ordningsvakten här inte alls förstår. Och då måste jag förklara att jag egentligen inte är så bra på att åka karuseller som snurrar runt eftersom jag oftast blir yr och illamående av det. Som när man äter alldeles för mycket godis och får ont i magen, fast det är ju mer gott än kul egentligen men ja. Har inte ordningsvakten förstått mig vid det här laget är det nog kört och då får jag nog följa med till stället på tunnelbanan där ens värsta mardrömmar uppfylls, där dom använder... Kan tåget komma snart eller.

Okej, så jag har 1,5 kg nötfärs hemma. Efter att inte helt frisk ha kämpat mig igenom en dag på jobbet, är jag nu hemma igen. Mycket tack vare min överblivna Thailandsalvedon i sina läskigt små gröna kapslar som ser ut att lika gärna kunna innehålla någonting som skulle ha varit en enkelbiljett till det där rummet som alla vet om på flygplatsen men ingen någonsin vill besöka. Så planen var att snabbt och enkelt laga spaghetti med köttfärssås och sedan lägga mig i sängen, vila och göra absolut ingenting.

Så blev det ju såklart inte. Och varför inte då?

Jo… för att i vårt skafferi finns det nämligen: Matvete, Bulgur, Kamutvete, Couscous och Quinoa. Och letar man lite längre in så upptäcker man att vissa av de här ”låtsasgrynen” eller vad man ska kalla dem för, även finns i fullkornsvariant. Längst in i vårt skafferi, och nu menar jag verkligen längst in, hade jag kunnat komma längre in hade jag förmodligen trampat rätt in i Narnia, därinne finns det till och med en gammal vattenflaska med ökensand från Egypten.

Det finns alltså på riktigt ökensand från Egypten i vårt skafferi men inte spaghetti.

Tar ett par djupa andetag och funderar på vilket ”låtsasgryn” jag ska ta istället när telefonen ringer.

Jag: ”Hej, det är Alexander.”

Mystisk äldre dam: ”Hej, jag heter .. och såg din annons om att du söker lägenhet i Västerås, nu är det såhär att jag delar lägenhet med min mamma, eller nej alltså jag gjorde, hon gick tyvärr bort nyss.”

Obekväm tystnad, eftersom jag blev ställd och inte riktigt visste hur jag skulle fortsätta samtalet.

Mystisk äldre dam igen: ”Jo, så jag tänkte att du skulle kunna bo i hennes rum. Men vi bor ju inte riktigt i Västerås, (mumlar för sig själv: ”Oj, nu sa jag vi…”) nej, jag bor ungefär 10 minuter utanför staden med buss, rätt så ensamt är det här, ensamt men mysigt.”

Jag: ”Ja, alltså… det låter spännande och mysigt och sådär men vill ju helst ha en egen lägenhet, och helst i Västerås.”

Mystisk äldre dam: ”Ja det förstås, men det ingår tv också, och så kan vi säkert laga mat tillsammans, det hade ju varit trevligt och underlättat för oss båda två.”

Här funderade jag ett kort ögonblick på ifall jag skulle fråga henne om det måhända fanns någon form av riktig pasta eller spaghetti i hennes skafferi, men beslutade mig för att hålla det för mig själv.

Jag: ”Jo såklart, det hade ju varit bra, men du, jag måste tänka på det, jag ringer upp ifall det skulle vara intressant.”

Ytterliggare ett djupt andetag, där fick jag för att jag la ut mitt telefonnummer på Blocket då.

Efter lite överläggande bestämde jag mig tillslut för att åka till Ica och köpa spaghetti. Kommer dit, går in och kommer på att jag måste ha lök också. Funderade på ifall kassörskan skulle säga någonting kul, i stil med: ”Här var det lökigt idag!”, så gick till kassan och köpte två lökar för 5 kr. Kassörskan sa till min besvikelse ingenting… och så åkte jag hem.

Väl hemma kommer jag på hur dum jag är som glömde bort spaghettin bara för att jag tänkte se om kassörskan skulle dra något jävla skämt eller inte. Gav upp, la mig i sängen och nu ligger jag här, slutkörd och utan mat och det jag egentligen vill ha sagt är nog att ni tjejer som säger att det inte är synd om killar när dom är sjuka.

Ni vet inte vad ni pratar om.

Så det har gått ett par dagar nu och läget är fortfarande kritiskt. Vid cykelparkeringsplatsen alltså.

Ni vet det här att hen tog min plats, jag tog hens plats och nu har hen beskjutit eld med… ingenting. Hen har bara parkerat sin cykel på plats nummer två av fem och inte flyttat på sig på flera dagar. Det är helt osymmetriskt eller ja, om man nu kan beskriva det så. Men det är helt ologiskt, som att ha SVT 1 på kanalplats 2.

 

Eftersom jag inte vet vem av mina grannar det är som är den skyldiga till, ja… egentligen ingenting, men ändå, så varje granne är numera en potentiellt misstänkt granne.

Aja, det har faktiskt hänt någonting intressantare än det här så jag kommer släppa det nu.

Eventuellt. Vi får se.

Igår var jag och R ute, vi gick samma väg som vi alltid går när vi går in till krogen. Över ett öde fält, som tydligen är så kemikaliskt förorenat att man inte får bygga någonting där överhuvudtaget, men orädda för livet som vi är så vågar vi gå där. Dagens ungdomar kallar det visst ”Yolo”. I alla fall. Det hände egentligen ingenting speciellt ute, men när vi skulle gå hem igen så gick vi över fältet igen. Men fältet var inte öde längre. Nej, det var som att ha vandrat rakt in i ett avsnitt av Game of Thrones, det var tält överallt och ja, lastbilar. Lite där kände jag att min GoT referens sprack. Men men. Helt plötsligt hör vi någonting resa på sig och sakta röra sig emot oss.

Det här var alltså klockan tre på natten och efter en överkomlig mängd alkohol i blodet så fattade jag först ingenting när R skrek: ”DET ÄR EN KAMEL, DET ÄR EN JÄVLA KAMEL!”

Den överkomliga mängden alkohol fick mig att svara: ”Du kan vara en kamel!” Men det var innan jag såg att det faktiskt var en riktig kamel där, på ett kemiskt förorenat fält i Eskilstuna. Klockan tre på natten.

Det gick inte ihop. Kameler är väl kanske inte jättefarliga men ja, vi sprang därifrån, mest för chocken som uppstod tror jag.

Och ikväll då? Ja, då ska vi gå på Cirkus.

Jaha, så jag har ju alltså haft semester i två veckor och är nu tillbaka i Eskilstuna. Ingenting är som vanligt. Eller alltså okej då, egentligen är allting som vanligt med undantag av precis utanför min lägenhet. Där det har övergått från att ha varit en zon av ett logiskt fungerande regelsystem till dagens fulländade förfärliga anarki.
Jag är en rätt enkel människa som inte blir upprörd över speciellt mycket. Men när man kommer tillbaka och märker att någon under tiden har tagit min parkeringsplats och gjort den till sin egen. Då blir jag arg. Inte sådär jättearg, men ja, lite grann i alla fall.
Jag inser förstås att det är lite samma sak som när två barn bråkar om en, från början rätt ointressant leksak men som blir mer och mer intressant ju längre tid man själv inte får ha den. Det inser jag.
Men det är en principsak nu som jag inte riktigt kan släppa.

Parkeringsplatsen som jag pratar om är alltså inte till min icke existerande bil utan till min väldigt gamla cykel. Ni förstår, det finns fem platser i cykelstället där vi parkerar och grejen med det här, och förmodligen alla cykelställ i hela världen, är att man har lika mycket plats där som man har benutrymme i Ryan Airs flygplatsstolar. Just det. Så lite.
Egentligen är det inte det att någon har "tagit" min cykelparkeringsplats lika mycket som någon bara har ställt sig mellan min cykel och cykeln till vänster om mig så att jag måste gå runt till andra sidan och böja mig över cykeln för att låsa upp den. Egentligen. Men ändå. Vi hade inte det här problemet förut.

Idag kände jag att det var dags att ta tag i problemet som en lite så där lagom arg, lagom ung, lagom svensk och lagom snäll man tar tag i lagom stora problem. Jag ställde mig på hens plats.
Så nu står min cykel där och väntar på att tredje världskriget ska bryta ut.

Och ja, jo. Det hände mer grejer på semestern än det gör just nu, det gjorde det allt.

Jag håller på att flytta, alltså inte flytta som i flytta någonstans, eller alltså jo. Men bara i rymden, men inte riktigt i den riktiga rymden utan den här mer moderna "cyberrymden". Jag tänkte flytta över till www.AlexPOV.se istället.
Men ni som känner mig vet att saker som liksom egentligen inte måste bli gjorda under någon form av tidspress, ja, dom sakerna blir sällan gjorda snabbt, ibland inte alls.
Men jag har i alla fall påbörjat processen även fast jag just nu skulle kunna anmäla mig själv till fuskbyggarna och få vara med på tv, men det hade varit rätt dumt. Att anmäla sig själv alltså. Jag ser Martin Timell och Lennart Ekdal stå där framför mig och ifrågasätta varför jag har valt att sätta upp tapeterna med silvertejp för? Och man hade ju känt sig allmänt irriterad då alltså. Alla vet ju att silvertejp funkar menar jag.

Men ja.. det var bara det.

Var på stranden idag. Vi kom dit väldigt tidigt så det var jag, några kompisar och småbarnsfamiljerna där. Rent energimässigt känner man sig som en koalabjörn på sömntabletter om man jämför med barnen.
Småbarn på stranden, eller som man även skulle kunna säga: "monster" är farliga varelser som lever för att sprida så mycket sand omkring sig som möjligt. P summerade det filosofiskt:
"En zombieapokalyps på stranden hade varit något. Alla bara lufsar fram lite sakta och ingen skvätter sand på en."

Men nu såhär lite senare har vi liksom bytt sida litegrann. Det är inte så lätt som man tror att inte skvätta sand. Det har även medfört att jag har lärt mig att det är mer accepterat när småbarn gör det. En tjugotreåring är tydligen inte söt och gullig och "borde veta bättre". Märkligt. Men men, vi spelade faktiskt volleyboll och nu är det såhär att vi per definition kanske inte är världens bästa volleybollspelare. Eller ja, inte bra alls skulle man kunna säga, det är inte på volleybollplanen vi imponerar på ja.. Någon, om vi säger så. Vilket märktes när P skulle rädda bollen från att träffa några intet ont anade turister som låg och solade, dom hade förmodligen bara hört bra saker om Tofta, tills idag. P räddade bollen från att träffa dom, det gjorde han. Men ni vet när man skojar med någon i skidbacken och gör en jättehård inbromsning så att det flyger snö överallt och alla skrattar för att det är liksom en kul grej. Aa.. Så gjorde han nu också, men det var ingen som skrattade.

Nu är jag frisk igen. Eller ja, frisk och frisk. Jag var ute igår så idag har jag lidit av sådan här huvudvärk som man med åren drabbas av allt oftare, men har haft ett flertal vilda diskussioner med mamma om att jag faktiskt tycker att det är samma sak som att vara sjuk.
Det är tydligen inte det.

Är sjuk igen. Ni vet hur det är när en kille är sjuk. Det är hemskt och eftersom jag är gammal nu så antar jag att det kvalificerar mig att kallas för en man, vilket gör det hela minst tio gånger värre. Det är ungefär som att sitta på ett tåg bredvid två barn som leker med opraktiskt stora dinosaurieleksaker. Vilket jag, förövrigt, som av en märklig händelse, gör just nu. Som om det inte vore nog så är det två sådana dära barn som inte borde få leka med dinosaurier tillsammans.
För barn som leker med dinosaurier kan jämföras med magneter, det krävs en plus och en minusmagnet för att det ska gå bra. Ni förstår att när det är två plusmagneter, eller som i det här fallet, två barn som båda ska vinna och utrota det andra barnets dinosaurie till den grad att mänskligheten aldrig någonsin skulle höra talas om dinosaurier igen. Ja, då är det en evighetslång kamp på liv och död där den enda "stenen i skon" liksom är att ingen går med på att dö, någonsin, nåja. I alla fall i en timme och två minuter till, sen är vi framme.

Det kan vara så att jag är lite bitter för att jag är sjuk, det kan faktiskt eventuella vara så.

Den ytterst uppmärksamma bloggbesökaren har med största säkerhet märkt avsaknaden av ny text här. För text finns det ju massvis av, det är lite det som är den här hemsidans svar på frågan "Varför finns jag?" ungefär, men hur kul är det att läsa samma text om och om igen då? Inte så kul nej!
Det är lite som när man glömt att stänga av en dvdfilm som står på menyläget och bakgrundsmusiken spelas om och om igen. Och igen. Det är ju inte så spännande i längden, det går jag med på..
Förklaringen till det här är att jag har fyllt år, 23 år gammal har jag hunnit bli nu. Det liksom bara hände utan att jag egentligen kunde göra någonting alls för att stoppa det.
Och så har det förstås varit midsommar samtidigt och så. Vilket var jobbigt, för vi var ute på midsommarafton, och klockan 12.01 sjöng folk så som man gör när någon fyller år, jag skulle först få leva i hundra år och och sen skulle jag tydligen skjutas.
Det var nattklubbsmusik samtidigt så jag kan eventuellt ha missförstått texten en aning men jag tänker mig att det har någonting att göra med att mina pensionspengar borde vara slut då, så det är väl lika bra antar jag.
Det var fint, men när man är ute och festar och fyller år ska man tydligen dricka födelsedagsshots också.

Vilket faktiskt är en jävligt märklig tradition eftersom när man blir äldre så borde man veta att i nio fall av tio så behövs inte den där shoten på krogen.
Så eftersom jag hade blivit vuxen, eller vuxen och vuxen... äldre i alla fall, påpekade jag det för bartendern: "Jag vill bara ha 2cl tack!"
Men ni vet, det är mycket ljud, ljus och rörelser på en nattklubb. Så när jag förklarade det här för bartendern så gjorde jag alltså ett "peacetecken" för att visa: "Bara en tvåa, tack" men det slutade med att vi fick två shots till. Fyror såklart. Då skakade jag på huvudet och gjorde ett "peacetecken" till: "B-a-r-a-a en tvåa, t-a-c-k"

Ni kan ju gissa vad som hände då.

Såhär i efterhand finner jag bartenderns agerande rätt logiskt ändå. Känner att det är lite "Det är inte du, det är jag" över den situationen.
I vilket fall som helst så hade den ansvarsfulla tjugotreåringen sagt: "Nej tack, det är bra nu!" Men jag tänkte: "Jaja, jag fyller ju åååår!" Och sådär höll det på. Ni vet hur det är.

Sen skulle det badas. För det skulle man tydligen göra, det är nog egentligen inte en födelsedagstradition, det är det nog inte. Men jag reflekterade aldrig över det då så jag badade.

Det var kallt. Liksom sådär jättejättekallt. Ni vet... så kallt att man kan byta storlek på kalsongerna från medium till small ungefär. Och det påpekade folk. Och det var ett jobbigt ögonblick. Speciellt när en kallade mig "Alexandra" det var extra jobbigt.

Ja, hur som helst, det räcker med ny text nu. Jag förklarar resten med en bild istället. Blir lättare så.
Det jag ville komma fram till var att det har tagit sin lilla tid att återhämta sig. Som en elitidrottare mellan två stora tävlingar tätt inpå varann ungefär. Fast ändå inte riktigt:

Personerna framför mig på tåget sitter och dricker vin. Dom pratar om aggressiva ex, besöksförbud mot, vad jag antar är samma aggressiva ex, skitjobbiga föräldrar och sådant, jag försöker att inte lyssna, det försöker jag faktiskt. Men dom pratar rätt högt. Ni vet sådär högt som det alltid är någon/några som pratar i alla vagnar på alla tåg i alla delar av Sverige, Alltid.

Men det var inte det jag tänkte på egentligen. Nej, för att när jag var yngre, närmare bestämt arton år, så åkte jag tåg från Växjö till Stockholm. Det var rätt mycket folk på tåget så jag slog mig ned bredvid en kvinna i 40-års åldern och förberedde mig på några långsamma, sköna och tysta timmar.

Trodde jag.

Jag hann inte ens sätta i ena hörluren i örat innan hon inledde ett samtal. Jag trodde det skulle bli ett kort samtal, "vad är klockan?"-kort ungefär, men hon pratade på. Hon pratade om hennes barn, vart dom bodde, vad dom gjorde, att hon ägde en Statoilmack förut men att det blev för mycket jobb så nu var hon anställd på samma mack, fast utan att äga den. Eller ja, någonting liknande i alla fall, hon sa så mycket.

Hur som helst.

Klockan var runt elva på förmiddagen, det satt morgontrötta personer på tåget som kämpade i sig torra prästbyrån-mackor och läste sina tidningar när kvinnan bredvid mig ursäktade sig och gick iväg. Det gick en stund, jag började glatt vänja mig vid tanken av att resten av resan skulle vara lugn och pratfri. Men...jag hade fel.
Hon kom tillbaka och såg väldigt glad ut, som om hon precis hade hittat sin drömprins, vilket var jobbigt av så många anledningar. Men mest av allt eftersom hon tittade på mig. Hon satte sig ner, fortfarande tittandes på mig, log och tog fram en vinflaska och två glas.

"Jag blev sugen på vin men jag kan ju inte dricka upp allting själv så vi kan ju dela på den tänkte jag!"

Jasså det tänkte du. Tänkte jag.

Jag satt på stolen närmast fönstret, eller i det här fallet, en fängelsecell med fönster. Jag lovar att Michael Scofield från Prison Break hade sett den här cellen som sin överman.
Och jag var inte så tuff då, jag visste inte så mycket om världen. Så jag tackade ja och tog ett glas vin. Sen pratade vi igen, eller "vi" är ett starkt ord, hon pratade, jag lyssnade och mumlade "Mhmm" till svar. Hon var en sådan person som helt saknade spelförståelse när det kom till sociala sammanhang. Hon var sociala sammanhangs Filippo Inzaghi skulle man kunna säga. Med andra ord, ständigt offside.
Vi drack upp vinflaskan och när vi kom fram till Stockholm runt halv två frågade hon om jag och mina kompisar ville träffa henne och hennes kompisar senare under kvällen på en krog som skulle ha ett bra, känt dansband där och "Shakea lite". Som hon sa och gjorde en märklig dansliknande rörelse med kroppen.

Det ville vi inte.

Aja, i alla fall.

Jag har ju cyklat förbi den här lokalen ett par gånger nu, känt av stämningen och det känns som om vi vet vart vi har varandra nu så att säga.

Men idag fick jag för mig att cykla förbi där utan händer. Vet inte riktigt om jag tänkte att det skulle ge mer street cred eller något men gjort är gjort. Jag har inte cyklat utan att hålla i cykeln med händerna på säkert två-tre år, det är inte lika coolt nu som när jag fick min cykel har jag förstått. Men jag kände att jag fortfarande hade kvar det där sköna ”flowet” som man hade när man var mindre, så började sakta svänga fram och tillbaka, cruisa lite coolt sådär ni vet. Precis när jag är mitt inne i mitt cruisande så kommer en utav medlemmarna ut ur den här lokalen och tittar på mig lite grann i förbifarten. Jag vet inte riktigt hur jag resonerade just då, om jag liksom trodde att jag var cool som kunde cykla utan händer eller om jag bara slutade tänka men jag höjde hur som helst upp ena handen i luften för att göra ett ”Peace-tecken” till den här stora, starka, mycket tatuerade mannen. De två fingrarna på handen var halvvägs i processen när jag tittade på min egen hand, fick panik och kom fram till hur extremt dum jag förmodligen såg ut och drog handen snabbt som fan genom håret istället, tittade lite snabbt på honom och låtsades som om ingenting hade hänt.

Det gick nog bra… men imorgon ska jag ta en annan väg.

Träningsvärken i mina ben förklarar, inte alls speciellt vänligt för mig att jag inte ska springa mer. Någonsin.
Den verkar tro att jag har sprungit ett maraton. Men tror inte att en 90 minuters fotbollsmatch med fria, flitigt använda bör tilläggas, byten klassas som ett maraton om jag ska vara helt ärlig mot mig själv.

Så jag hade ju fixat håret innan matchen, det var ju tydligen viktigt. Men en av förmodligen många skillnader mellan mig och Ronaldo är att han spelar inför 60-80 tusen personer på läktaren, varje vecka. På våran match var det.. två stycken icke betalande tappra själar i publiken.

Det gick förbi en liten unge framför vår avbytarbänk, fruktansvärd säkerhet på sådana här toppmatcher bör tilläggas, får nog ta upp det med SVFF faktiskt. Hur som helst. Han frågade vad det stod? 2-2. Sen frågade han vilken division vi spelade i? När vi sa division 7 så tittade han på oss, tittade på det pågående spelet ute på planen, nickade för sig själv och gick tyst vidare utan några ytterligare frågor.

Min insats då?

Jo, alltså, jag var bra på uppvärmningen. Sen blev jag trött.

Står och lyssnar på taggande musik och fixar till håret. Det är jävligt viktigt det där med håret. I alla fall om man kollar på C. Ronaldo! Jag skulle nämligen åka till Stockholm idag och kolla på en korpenmatch av, förmodligen inte högsta kvalité, men det skulle bli kul. Skulle sitta och dricka Zlatanpramens och Falcao'ns under hela matchen och ju längre in i matchen, ju djupare ner i ölflaskan jag kom skulle jag uppskatta den bristande kvalitén mer och mer, eventuellt skulle jag göra en "Sån där fylledansk" och springa in på planen och slå till domaren om det var något domslut jag inte uppskattade. Förmodligen inte. Men det hade hur som helst blivit kul.

Imorse fick jag ett sms från A som frågade om jag kunde vara med i den här supermatchen istället för att se på, då halva laget var bortrest.
Jag spelar ju fotboll rätt regelbundet på hög nivå, brukar avgöra El Classico'n ibland och vinna Cl-Finaler någon gång i månaden. På FIFA alltså men ändå, det är ju nästan samma sak.
Konditionen kan också bli ett problem känner jag. Bor på andra våningen, det är ungefär 20 trappsteg i rätt behaglig lutning, blir lika andfådd varje dag när jag går upp för dom. Och psyket ja.. Ibland blir jag ju faktiskt mentalt utmattad bara av att tänka på vad jag ska skriva i den här bloggen och sådär. Det är nog ingen fördel det heller. Men det är tur att jag är en lugn person.
Har ingen sagt till mig. Någonsin. När det kommer till sportrelaterade händelser.
Det hela började med att jag fick en kvinnlig domare att börja gråta på en innebandymatch en gång. Jag var tolv år då. Det hände en grej. Det är glömt nu.

Så vi kan väl säga att jag inte har de perfekta förutsättningarna för den här matchen. Men håret ser i alla fall bra ut. Det är ju tur det.